tisdag, september 18, 2007

Brueggemanns bibelteologi

Jag heter Josef Forsling och blev inbjuden av Stefan att gästblogga lite, eftersom jag var opponent på Karl-Henrik Wallersteins paper. Det jag tänkte göra är att i korthet presentera min opposition, vilket innebär att jag både säger något om Brueggemanns bok Old Testament Theology: Testimony, Dispute, Advocacy, och om Walltersteins utvärdering av den.

Walter Brueggemann kan nog lätt räknas till en av vår tids mest intressanta teologer i Gamla testamentet (Gt). Få lyckas med en sådan förening av historisk kunskap, postmodern självuppfattning och predikoinriktning som Brueggemann. Hans bok går i korthet ut på att analysera den Gud som framträder i Gts texter, där metoden är en slags retorisk analys (retorik som ett sätt att identifiera ideologisk text), parat med sociologi, och ett dialektiskt förhållningssätt till de olika texternas olika innehåll. Detta innebär framför allt att Brueggemann skapar en gudsbild från Gt som är ganska obekväm (vi kan inte räkna med att Gud stöder oss alltid). En sådan gudsbild utmanar kyrkan, vilket är positivt, men det kan också bli en disharmonisk gudsbild (kan vi egentligen lita på Gud då han tycks ändra sig både nu och då?). Brueggemann menar att huvudvittnesbördet i Gt är en Gud som är god och bryr sig om sitt folk (t ex i uttåget ur Egypten), men som också kan plåga människor (t ex Job). Brueggemanns poäng är att dessa texter inte ska harmonieras, så att Guds barmhärtighet blir det övergripande t ex, utan att båda texterna gäller, och vi kan inte vara helt säkra på vem Gud är.

Det är detta som Wallerstein var kritisk mot i sin artikel. Men hans kritik är inte så mycket teologisk, som historisk. Wallerstein menade att Brueggemann gör fel i det att han bara intresserar sig för texten (retoriken) och inte historien (författarens intention) som kanske hade kunnat säga oss att författaren faktiskt har en barmhärtig syn på Gud, även fast han återberättar den plågsamma berättelsen om Job.

Min huvudkritik mot detta blev att det inte är så enkelt att författarens intention leder oss in i en objektiv eller historisk förståelse av texten som räddar den från Brueggemanns behandling. En texts koppling till historien ligger enligt mitt sätt att se det inte så mycket i den historiske författarens intention, utan i att textens mening beror av det sätt att skriva och resonera som var vanligt ungefär när texten kom till. Om jag säger till en kompis "Du är ju helt sjuk!" så kan meningen med det vara att jag är förbluffad över hennes beteende, och kanske tycker att det är lite roligt. Om Carl von Linné hade sagt det till en av sina medhjälpare under sin Lapplandsexpedition under 1700-talet, hade han förmodligen menat att medhjälparen borde stanna i sitt tält, eller snarast söka läkarvård. Samma sats (eng. sentence) kan uttrycka olika mening (eng. meaning) beroende av det sociala sammanhang där den förekommer. För att förstå meningen i en sats måste vi förstå hur den används i sitt sociala sammanhang. Var kommer då intentionen in? Om min kompis i exemplet skulle uppsöka psykvård säger jag mest troligt: "Vad gör du? Det var inte så jag menade", dvs det var inte min intention att hon skulle tro att jag ville att hon skulle uppsöka vård. Missuppfattningen kan bero antingen av att jag uttryckte mig otydligt eller att min kompis inte förstod det här sättet att använda uttrycket "Du är ju helt sjuk!". I det förra fallet är min intention god, men jag lyckas inte kommunicera på ett sätt så att den går fram. I det senare fallet är min intention och meningen med det jag sa tydligt kopplade, men min kompis kunde inte förstå det eftersom hon kanske aldrig hört det sättet att uttrycka sig.

Bibeln innehåller en mängd uttryck som egentligen inte är vårt sätt att tala. Det enda vi kan göra är att försöka lära oss det sätt att uttrycka sig som texterna förutsätter. Det innebär att vi precis som när jag fokuserar på det jag har sagt (du är helt sjuk) och förklarar det med andra ord, fokuserar på det som har skrivits (bibeltexten) och försöker förklara den utifrån andra sätt att skriva under samma tid. Att fokusera författarens intention hjälper inte, eftersom vi inte har denna, och eftersom den inte förklarar texten med andra ord som vi kan förstå. Meningen är alltså direkt kopplad till en social situation/historia och vi behöver inte och kan inte gå via författarens intention, som vi ju inte har för att förstå den. Kritiken mot Brueggemann blir då inte så mycket att han negligerar författarens intention när han tolkar text, som att han inte alltid försöker förstå texten på dess egna villkor i sin tid.

Min huvudkritik mot Brueggemann är nog inte så mycket att han inte bryr sig om det historiska, även om detta är en viktig kritik av honom, utan snarare två andra punkter. 1. Brueggemann är som postmodern teolog emot absoluta begrepp, som enligt honom är en modern uppfinning (eller möjligen hellenistisk). Det han vill göra är att gå förbi detta absoluta sätt att tänka, och istället tänka i större helheter. Det är alltså inte så som en del moderna Gt-tolkare har sagt att Guds suveränitet är absolut liksom hans barmhärtighet, och att vi måste välja mellan dessa. Istället gäller båda och Brueggemann menar att de står i spänning med varandra. Men, min fråga är om inte denna spänning beror just på att de ses som absoluta begrepp (det moderna/hellenistiska felslutet)? Ett mer postmodernt angreppssätt borde vara att skapa en större helhet av dessa begrepp, istället för att absolutisera dem mot varandra.

2. Den andra punkten gäller Brueggemanns metod. Han vill ju vara postmodern. Samtidigt säger han att han vill undersöka Gt förutsättningslöst. Detta är en oerhört modern föreställning. Det var detta som all modern (upplysningsinspirerad forskning) grundade sig på. Man menade att traditionen (i teologi = kyrkans lära och traditioner) är oviktig och många gånger direkt vilseledande – vi ska göra oss av med detta och arbeta vetenskapligt med texterna istället. Det postmodernismen säger är att vi inte kan frigöra oss från våra traditioner eller förutsättningar. Istället blir uppgiften att arbeta inom den egna traditionen och erkänna detta och dess förutsättningar, ärligt redovisa dessa. Då lurar vi inte oss själva (och andra). Men Brueggemann gör något omöjligt då han erkänner att alla argument, all text är ideologisk (retorisk), även hans, samtidigt som han vill undersöka Gt förutsättningslöst. Gör han det senare har han ju ingen ideologi. Gäller det förra kan han per definition inte utföra sin exeges.

Allt som allt var seminariet väldigt givande och intressant. Inte minst visade det sig att den moderna uppdelningen mellan de teologiska disciplinerna (exegetik, systematisk teologi, spiritualitet) är en abstraktion – de påverkar istället varandra. Och häri ligger också något av storheten i Brueggemanns skrivande: han triggar sådana här tankar, visar att det finns fler sätt att tänka än de beprövade, visar att det inte finns några vattentäta skott, även om han själv ibland missar målet enligt min mening.

Inga kommentarer: