torsdag, oktober 04, 2007

Ensamhet - 1



Inte helt övergiven


Efter måltiden i det övre rummet, efter det att lärjungarna heligt hade bedyrat att de aldrig någonsin skulle överge eller förneka Jesus (Matt 26:30-35) gick de till en plats som hette Getsemane. Det var natt, och lärjungarna började känna hur tröttheten smög sig på dem. En efter en sätter de sig ner bland olivträden för att vila.

”Sitt kvar här, medan jag går dit bort och ber.” Nickande och mumlande bekräftar lärjungarna för Jesus att de uppfattat vad han sa. De är vana vid att han regelbundet drog sig undan för att tala med sin Fader i avskildhet, eftersom det ofta blev ganska stökigt och jobbigt med alla människor som ville ha deras Mästares uppmärksamhet. Jesus ville även vara ensam med sina lärjungar regelbundet, för att be, samtala och vila upp sig, vilket måste ha varit oerhört uppskattade stunder.

Jesus vände sig mot Petrus och Sebedaios söner, Jakob och Johannes: ”Följ med mig.” En aning förvånade reser sig de tre upp och följer sin Herre in bland träden. Plötsligt vänder sig Jesus om – hans ansikte är nu mörkt och sargat av ångest, kroppens hållning böjd som under en övermänskligt tung börda: ”Min själ är bedrövad ända tills döds. Stanna här och vaka med mig.” När Jesus snubblande fortsätter ensam längre fram tittar lärjungarna oroat på varandra. ”Vad är det som håller på att hända?” viskar Johannes förskräckt till de andra.

Vad som nu händer summerar mycket vad Bibeln säger om ensamhet. Jesus valde ensamhet i Getsemane, för att fysiskt och psykiskt klara av allt det som snart skulle ske inom loppet av ett dygn. Trots att lärjungarna lovade att aldrig svika honom, klarade först inte Petrus, Jakob och Johannes av att vaka med honom. Tröttheten övermannade de tre, vilket från ett mänskligt perspektiv kan vara förståeligt. Samtidigt som Jesus ville vara för sig själv i Getsemane uttryckte han alltså ett behov av stöd från sina lärjungar. Men det slutade med att han ensam fick genomkämpa en andlig kamp i blod och tårar.

Senare, när Jesus återvänder tillsammans med sina tre lärjungarna, möttes han av en beväpnad folkhop som skulle gripa och föra bort honom för att dömas till döden. I spetsen av denna hatfulla grupp fanns Judas, den tolfte lärjungen, som var den förste som övergav sin Mästare. Efter ett tumultartat gripande flyr de elva andra lärjungarna i panik från platsen, och ensam står Jesus kvar, kedjad och övergiven (Matt 26:56).

Nästa dag hänger Jesus på ett kors, söndersliten och blodig. Inga kläder tilläts han bära, som kunde dölja den förödmjukelse han hade blivit utsatt för. Naken och uppspikad på avrättningspålen, hånad av folkhopen och av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom, drabbas han av den mest fruktansvärda känslan av ensamhet som är möjlig, och han ropar ut: ”Eli, Eli, lema sabachtani?” – ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” (Matt 27:46).

Men Jesus var aldrig helt övergiven (se Joh 16:32), och vid dödsögonblicket stod hans vänner längre bort och såg på (Matt 27:55-56; Luk 23:49), i väntan på att få ge honom en värdig begravning (Luk 23:50-56). Johannes berättar att han, tillsammans med de tre Mariorna, gick fram till korset som Jesus hängde på, och blev tilltalade av honom innan han gav upp andan (Joh 19:25-27). Evangeliernas berättelse om den sista veckan i Jesu liv, visar att egentligen är vi inte så ensamma som vi tror. Jesus visste det – även om alla till synes övergav honom var han ändå inte ensam, och trots hans desperata rop mot himlen var hans Fader med honom ända till det sista smärtsamma andetaget på korset, och därefter (Joh 8:16; 29; 16:32; Fil 2:9-11).

Jesus fick erfara både ensamhetens kval och välsignelser, och orsakerna var inte annorlunda än varför många är ensamma idag: behovet av avskildhet, mänskliga svagheter, och känslan att vara övergiven av Gud. Även social ensamhet drabbade Jesus, då hans bröder inte trodde på honom (Joh 7:5), då han antydde att han inte hade ett tryggt hem att komma till (Matt 8:20; Luk 9:58), och att han levde i celibat under hela sin tid på jorden.

Även om Jesu ensamhet aldrig var självorsakad på grund av något brott, själviskhet eller stolthet, har vi ändå en Herre som kan känna med oss när vi befinner oss i det djupaste mörker, eftersom han även på detta område prövades på alla sätt (se Heb 4:15; 2:18).

Inga kommentarer: