fredag, oktober 19, 2007

Ensamhet - 6



Existentiell ensamhet


Existentiell ensamhet är den djupaste känslan av ensamhet, som för många också är andlig till sin karaktär, då människor söker något större än sig själv – en mening med livet bortom den materiella världen. I Bibeln beskrivs denna slags ensamhet som en rädsla att Gud har lämnat en. Ofta förekommer den i kombination med de andra tre formerna av ensamhet. Existentiell eller andlig ensamhet dyker sällan upp av sig själv. Istället är den vanligast orsakad av en annan kris, som gör att man känner sig andligt och existentiellt övergiven.


Ps 102 hjälper oss att förstå att andlig ensamhet hör ihop med andra former av ensamhet eller livskriser. Psalmisten är djupt bekymrad, och ropar till Gud att han inte skall dölja sitt ansikte för honom. I sin nöd befarar han att Gud inte lyssnar på honom. På grund av att han känner sig övergiven av Gud, förtorkar livet i honom, och han har börjat känna sig som en ensam fågel. Men vad har orsakat detta – vad är anledningen till att psalmisten känner sig andligt isolerad på detta vis? Förklaringen kommer i vers 9: ”Hela dagen smädar mig mina fiender. De som rasar mot mig förbannar med mitt namn.” Han känner sig förföljd och hatad, och det tolkar han felaktigt som att Gud har upphört att bryr sig om honom. Följande verserna bekräftar att han upplever det så: ”…därför att du har gripit mig och kastat mig bort” (v 10-12).


Även Jesu liv illustrerar denna bakomliggande orsak till varför många människor känner sig andligt ensamma. Under det sista dygnet fram till att han blev korsfäst, fick Jesus både erfara en påtvingad ensamhet, när lärjungarna övergav honom, och en självvald ensamhet, eftersom han valde att ensam lida för mänsklighetens synder. På korset kände han sig slutligen övergiven av Gud själv. Men var Jesus verkligen övergiven av Gud? Tidigare, under inte fullt så stressfyllda omständigheter som på korset, hade Jesus hävdat bestämt att Fadern var med honom, även när alla andra skulle överge honom (Joh 16:32). Och det enda sättet att förmå Gud lämna människan, är att bedröva honom med en total kärlekslös ovilja att lyda honom. Gjorde Jesus det? Nej, men på korset kände sig människan Jesus så totalt ensam på alla områden i livet, att han slutligen även kände sig övergiven av Gud.


Omständigheter kan få oss att uppleva andlig ensamhet, även om Gud inte på något sätt har vänt sig bort från oss (se Ps 102:13-29). När en person utsätts för extremt lidande, och livssituationen förändras till det sämre, kan tidigare goda erfarenheter glömmas bort. Elias ensamhet är ett exempel på det. Även Jobs lidande visar hur besvärliga omständigheter gör att man glömmer bort hur det var innan krisen började, och istället känner sig hemsökt av Gud.


Men existentiell ensamhet kan även bero på en självorsakad ensamhet. Folket Israel, och speciellt Jerusalem, blev övergivet och ödelagt på grund av att de hade separerat sig från Gud (Jes 27:10; Klagov 1:1). Här beskriver den andliga ensamheten Guds dom, eller syndens konsekvenser, när ett avfall från Gud har skett. Men även om det finns en verklig orsak bakom andlig ensamhet, stänger det inte ute upprättelsens möjligheter, som i Davids fall, när han ångerfullt ropar: ”Förkasta mig inte från ditt ansikte, och ta inte din helige Ande ifrån mig” (Ps 51:13).

Inga kommentarer: