onsdag, oktober 31, 2007

Den frambrytande urförsamlingen - 2

Ekklesia i det grekisk-romerska samhället

Ekklesia är det ord som översätts till ”församling” i Nya testamentet. Ordet kommer från verbet ekkaleo, som är en sammansättning av ek, ”ut” och kaleo, ”att kalla.” Tillsammans betyder de ”kallas ut.” Denna etymologiska betydelse har använts för att formulera den kristna läran att församlingen är ”en utkallad skara”, avskild från världen av Gud. Men frågan är om det går att göra en sådan etymologisk tolkning av ordet ekklesia i Nya testamentet då det är osäkert i vilken grad Paulus tänkte på eller kände till en sådan innebörd när han använde ordet. Den profana grekiskan stödjer inte heller helt en sådan kristen lära,[6] trots att den etymologiska betydelsen är hämtad och tillämpad från det sammanhanget. Vad kan då den sekulariserade betydelsen tillföra den bibliska betydelsen av ”församlingen”?

Ordet ekklesia användes av de tidiga grekisktalande folken med dess fulla betydelse ”att vara utkallad” när medborgarna blev kallade av det styrande rådet. Senare i det demokratiska Aten på 400-talet f Kr stod ekklesia för ”folkförsamlingen”, som inte speciellt kallades ut, utan samlades på förbestämda datum. Folkförsamlingen var den högsta politiska myndigheten i den atenska staten, och varje atensk medborgare (män som tillhörde en deme [=småkommun]) hade säte och stämma där. Ekklesians viktigaste uppgifter var lagstiftning, lagändring, val av vissa ämbetsmän, ärenden rörande krigsmakten och frågor om den religiösa kulten. Den hade också beslutanderätt beträffande ostracism (=10-åriga landsförvisningar av dem som ansågs farliga för demokratins bestånd).[7] Termen ekklesia var alltså en viktig term i historiens första demokratiska politiska system, även om denna demokrati var begränsad till fria män. Slavar och kvinnor kunde alltså inte väljas in i ekklesia.

Så småningom fick ekklesia en bredare innebörd, och började omfatta all sorts folksamling, oavsett sammansättning och tidpunkt. Denna breda tillämpning framgår i Nya testamentet. Två gånger i Apostlagärningarna används ordet för att beskriva den förvirrande folkhopen som rusade till teatern i Efesos (Apg. 19:32, 40) och en gång för den ”lagliga folkförsamlingen” (v. 39). Slutsatsen blir att ekklesia användes i det grekisk-romerska samhället enbart om samlingen, aldrig om folket som samlingen bestod av. När folket inte var församlade, var de inte en ekklesia längre. En ny ekklesia uppstod varje gång de samlades. Teologen Robert L. Saucy menar att det också är tveksamt om ekklesia någonsin användes i det grekiska samhället för en religiös grupp, utan termen syftar endast på en samling människor som möts för ett speciellt syfte, för att sedan upplösas igen.[8]

Några slutsatser kan man dra utifrån det profana bruket av ekklesia som ger oss insikter om ekklesia i Nya testamentet. Första insikten är att ekklesia beskriver en demokratisk folksamling. Ekklesia hade emellertid inte samma betydelse i Paulus brev som på 400-talet f. Kr i demokratiska Aten eller senare i det grekisk-romerska samhället på Apostlagärningarnas tid. Men termen kan stå för en demokratisk ordning mellan människor i Guds församling eftersom flera bibelställen i Nya testamentet antyder en sådan ordning (Apg. 6:3-5; 11:22; 14:23, 27; 15:3-4; 1 Kor. 16:3; 2 Kor. 8:19). Den andra insikten är att ekklesia är ett kollektivt ord – det syftar på folkförsamlingen och senare på folksamling. Det innebär att något ledarskap separat/utanför det kollektiva existerade inte. Den tredje insikten är att om ekklesia i Nya testamentet inte betyder att de kristna är Guds ”utkallade” folk, måste andra källlor studeras för att förstå hela hemligheten med Guds församling. Vi behöver undersöka kompletterande bakgrunder till ordet betydelse i Nya testamentets teologi, speciellt i Paulus brev om församlingen.

Se fortsättning...

[6] Saucy, The Church in God’s Program, 11–12 Saucy påpekar att varken verbet ekkaleo (”att kalla ut”) och adjektivet ekkletos (”utkallad”) används i Nya testamentet, vilket understryker att det sekulariserade bruket av ekklesia inte fullt och helt stödjer den kristna läran om ett från världen utkallat/avskilt gudsfolk.
[7] Pär Göran Gierow and Lennart Sjöstedt, Antiken (Lund: Studentlitteratur, 1978), 12–15.
[8] Saucy, The Church in God’s Program, 12–13.

lördag, oktober 27, 2007

Utombibliska termer

Ett stort problem som en del bibeltroende människor har med begreppet "treenigheten" är att det inte finns i Bibeln. Att begreppet treenighet inte finns i Bibeln är sant, men att av den anledningen förkasta termen är både inkonsekvent och tenderar att bli ett cirkelargument.

Först det inkonsekventa:
Att inte acceptera bruk av termer som beskriver eller sammanfattar lärosatser, metoder, tillämpningar eller etiska moderna ställningstagande omöjliggör ett kommunicerade av bibliska sanningar i ett modernt eller postmodern samhälle. Bibeln använder inte ord som mission, postmodern, amodern, abort, demokrati, teokrati, teodicé, men ändå finns det bibelverser som går att tillämpa på dessa ord. Om man skall vara konsekvent går det överhuvudtaget inte att använda sig av ickebibliska illustrationer eller moderna begrepp för att förklara något från Bibeln på grund av dessa illustration och begrepp inte används i Bibeln. Treenigheten är visserligen en doktrin, men det finns andra begrepp som det också byggs upp doktriner kring av samma anledning som det gjordes med treenigheten: ex mission, "The emergent church", miljöfrågan, etik, messiastroende, etc., men som inte är äkta bibliska begrepp och därmed kan inte användas eftersom de är ickebibliska.

Att vara konsekvent i att inte acceptera ickebibliska begrepp som beskrivning av bibliska sanningar innebär också att vi är hindrade från att översätta Bibeln till svenska, eftersom det finns hebreiska och grekiska ord, fraser/idiomer och grammatik som det inte finns en direkt motsvarighet i svenskan. Värt att notera är att Bibelns språk inte har fötts med Bibeln, utan existerade faktiskt innan Bibeln skrevs ner (surprise!?). Ta till exempelvis favoritordet nr 1 bland oss kristna, agape (=kärlek). Detta ord var i bruk i den grekiska litteraturen och samhället långt innan Paulus i sina brev tillämpade det på Guds kärlek. I det sekulariserade hellenistiska samhället hade ordet en annan innebörd än den Paulus gav den, och fortsatte att ha det till kristendomen tog över helt. Bara för att agape var hedniskt/ickebibliskt ord hindrade det varken översättarna till Septuagintan och senare Paulus att använda sig av det ... men kyrkofäderna de gjorde fel när de började på 200-talet e. Kr. föra in ordet treenighet i den kristna läran för att förklara för sin samtid vad en rad viktiga bibelställen säger om Fadern, Sonen och den helige Anden (!).

Att vara konsekvent med att inte använda utombibliska termer och begrepp för att beskriva och förklara Bibelns innehåll innebär således en bokstavstro som blir idioti och undergång för trons relevans. Min poäng är att om kommunicerandet av Bibeln skall vara relevant, förståeligt och försvarbart måste det också sökas termer, fraser och illustrationer utanför den bibliska texten för att förklara dess innehåll. Att just "treenighet" skapar sådana problem för vissa, när samma personer för övrigt kan diskutera teologi på ett sätt som då måste betraktas som obibliskt, kan man verkligen fråga sig.

Det blir ett cirkelargument:
Resultatet av inkonsekvensen jag beskriver ovan blir en cirkelargumentation som är svår att ta sig ur. Det finns inget centralt begrepp i Bibeln för Fadern, Sonen och den helige Anden som Gud, därför måste vi hitta ett sådant begrepp utanför Bibeln, men att använda sig av ett begrepp utanför Bibeln är inte bra då det måste vara att ett bibliskt ord... .

De som förnekar Jesu Kristi gudomlighet måste visserligen förkasta treenigheten, men de som bekänner sig både till Jesu mänsklighet och gudomlighet blir förkastandet av begreppet treenighet ett cirkelargument, i alla fall tills dessa personer kan acceptera eller hitta ett nytt utombibliskt begrepp som beskriver förhållandet i den kristna gudomen. Att säga som kristen, jag tror på Fadern, Sonen och den helige Anden som Gud, men inte på treenigheten är med andra ord inget annat än att gå runt i cirklar. Och då man går i cirklar blir allt så småningom snurrigt.

Det är naturligtvis viktigt att diskutera begreppet Treenigheten, på vilket vis det adekvat beskriver en biblisk nytestamentlig lära som är bland det mest centrala i kristendomen. Men att förkasta det på grund av att det inte är ett biblisk ord och endast en lärokonstruktion av kyrkan resulterar i cirkelargumentation som inte leder någon vart.

fredag, oktober 26, 2007

Den frambrytande urförsamlingen - 1

Det diskuteras om "The Emerging Church" i kristen media och på bloggar som exempelvis Selahblogg och Den radikal-reformatoriska bloggen. The Emerging Church har till och med en egen svensk hemsida med länkar till ytterligare information om denna rörelse. Eftersom jag är exeget, ägnar jag professionellt inte så mycket tid åt detta, men privat är jag naturligtvis engagerad i min egen lokala församling Elim i Örebro. I vilket fall är jag intresserad av hur Bibeln presenterar urförsamlingen (även om denna presentation är långt ifrån glasklar), och den är inte så olik hur den moderna "The Emerging Church" definieras av sina förespråkare. Faktum är att den nytestamentliga församlingen var ganska "postmodern", om det nu går att använda ett sådant begrepp på något som uppstod under de första hundra året efter Kristi död och uppståndelse.

I denna nystartade serie skall jag därför som exeget granska den frambrytande församlingen i Nya testamentet. Jag tror en sådan serie kan bli spännande läsning för intresserade. Vad som nu följer är en bearbetning av en längre artikel av mig som tidigare inte har blivit publicerad så här offentligt.

Ordet ”kyrka” eller ”församling” är två begrepp som kan uppfattas olika beroende på vem man frågar. En del människor sammankopplar det med en byggnad, där människor samlas en gång i veckan för att fira gudstjänst. För andra är kyrkan eller församlingen människorna som samlas i byggnaden för andlig gemenskap och tillbedjan av Gud. I en mer noggrann differentiering syftar ”kyrka” på den första innebörden, det vill säga en byggnad eller plats där troende samlas för gudstjänst, medan ”församling” syftar på det andra alternativet, det vill säga människor som har tagit emot Jesus Kristus som Frälsare och Herre. I denna serie om den kristna församlingen kommer jag att försöka fördjupa innebörden av orden ”kyrka” och ”församling”. Först måste jag då undersöka varifrån det svenska ordet ”kyrka” kommer från, för att sedan skapa en bild av den bibliska innebörden av ordet ”församling”.

Ordet ”kyrka” var i bruk i vårt svenska språk före 1520, och härstammar från det fornsvenska ordet kirkia,eller kyrkia. Ursprungligen kommer ordet emellertid från det grekiska kyriakos, och betyder ”som hör till Herren.”[1] Kyriakos är ett adjektiv av ordet kyrios (”Herre”), och förekommer endast två gånger i Nya testamentet: Aposteln Paulus använder ordet (kyriakos) som ackusativ neutrum (kyriakon) i 1 Kor 11:20, där det syftar på Herrens måltid, och aposteln Johannes brukar ordets dativ femininum form (kyriake) i Upp 1:10, genom att låta det referera till Herrens dag, det vill säga söndagen.[2] I båda fallen syftar det inte på ”kyrka” i modern bemärkelse, utan på en religiös aktivitet och en specifik gudstjänstdag som ”tillhör Herren”. Det innebär att den moderna tillämpningen av kyriakos inte kan härledas till Skriften, utan är av något senare tradition.

Den nutida användningen av ordet kyriakos kan härledas till de kristna under den patristiska perioden (100-590 e Kr).[3] I de patristiska texterna började man bland annat använda kyriakos som en beskrivning på huset där de kristna samlades för gudstjänst.[4] De namngav alltså den plats de möttes på, som en plats eller ett hus som ”tillhörde Herren”.[5] Utifrån ett historiskt perspektiv kan man alltså kalla den kristna gudstjänstplatsen för kyrka, en plats som tillhör Herren och där Guds folk samlas. Däremot är inte kyriakos människorna som samlas på den utvalda platsen. Istället finns det ett annat grekiskt ord i Nya testamentet för människorna som samlades för tillbedjan.

Se fortsättning...

[1] Ordbok (vol. 2 of Nationalencyklopedin; Sverige: Nationalencyklopedin, 2004), 242.
[2] Stott W, i New International Dictionary of New Testament Theology, vol. 3 (Carlisle, Cumbria, U.K.: Paternoster, 1992), 411–12.
[3] Aposteln Johannes död (ca 99-100 e Kr) inledde en ny period för kyrkan, som varade ända tills George I, när han blev påve 590 e. Kr. Perioden kallas för den ”patristiska perioden”, eftersom den karaktäriserades av kyrkofäderna, kristendomens ledare under de första fyra århundraden efter apostoliska perioden (30-100 e Kr).
[4] Stott, W. 411.
[5] Robert L Saucy, The Church in God’s Program (Chicago: Moody press, 1972), 11.

torsdag, oktober 25, 2007

Värdet av att förstå hebreiska



Jag har sedan 1980-talet haft ett kärleksförhållande till klassisk hebreiska, det vill säga det språk som Gamla testamentet till största del är ursprungligen skriven på. Det är nog huvudanledningen till att jag har valt att främst undervisa och forska i Gamla testamentet. Jag har absolut inget emot Nya testamentet och grekiskan (har studerat massor av det också), men hebreiskan ligger mig närmare om hjärtat.

I dessa tider, när bibelhebreiskan nämns i media och på bloggar i samband med diskussionen om den Messianska Föreningen Shalom, vill jag verkligen betona en sak. Att ägna stor del av sin tid åt studier i detta språk innebär inte att man löper risken att hamna fel i vad Nya testamentet säger om Jesus. Vad som bland annat motiverade mig att börja studera hebreiska var en bok av David Bivin och Roy B. Blizzard med titeln Understanding the Difficult Words of Jesus. Författarna vill få läsaren att inse betydelsen av kunskap i hebreiska för att förstå de judiska nytestamentliga författarnas grekiska. Bivin och Blizzard går så långt att de hävdar att de synoptiska evangelierna ursprungligen kommunicerades på hebreiska. Men inte ett enda slutsats i boken förnekar Jesu gudomlighet eller mänsklighet.

I ett tidigare inlägg nämnde jag att John F. Hobbins blogg Ancient Hebrew Poetry är en av mina absoluta favoritbloggar, och då tänkar jag speciellt på hans inlägg om hebreiska språket och dess poesi. John publicerar också regelbundet inlägg om att studera hebreiska, ett återkommande ämne på hans blogg, och just nu pågår där faktiskt en serien om det. Senaste inlägget i den serien är av en gästbloggare som heter Randall Buth, som undervisar klassisk hebreiska och koine grekiska (nytestamentlig grekiska) på Hebreiska universitet i Jerusalem. Om du väljer att titta in hos John kolla då in vänstra spalten som är fullständigt packad med material.

Randall Buth driver också ett Biblical Language Center i Israel som jag själv önskar jag kunde delta i, men något som är fullständigt omöjligt inom en överskådlig framtid på grund av familj (obs, jag klagar inte på min familj, bara konstatera hur det är). Att som bibelforskare och lärare i Gamla testamentet verkligen kunna komma till den punkt i livet där jag behärskar helt grundspråken (hebreiska, men också arameiska och grekiska om man räknar in Septuagintan) i de texter man ägnar sitt liv åt, är verkligen en dröm att försöka uppnå.

För att nå detta mål att behärska bibelhebreiskan (eller klassisk hebreiska) är Johns blogg en bra hållplats. Där kan man låta sig peppas, få råd och tips om litteratur, men också bli frustrerad då man inser att verkligen kunna ett språk är mer än bara att avkoda en text skriven på ett antikt språk. Jag håller med John att om man vill lära sig ett språk som hebreiskan finns det inga medelvägar, utan för det mesta handlar det om hårt arbete. Men trots det hårda arbetet är resultatet oändligt tillfredsställande när det börjar bära frukt i form av djupare förståelse av de bibliska texterna både i Gamla och Nya testamentet.

Jag hoppas verkligen inom en snart framtid hinna med att uppdatera mina länklistor på denna blogg. Bland annat kommer de att inkludera länkar till resurser för språkstudier av Bibeln. Men redan nu kan jag tipsa om följande, förutom Johns Ancient Hebrew Peoetry:

Codex: Resources for Biblical Studies
Daily Hebrew

tisdag, oktober 23, 2007

Messiastroende

Tidningen Dagen har sedan i torsdags (18/10-07) granskat Messianska föreningen Shalom, och många bloggar har kommenterat serien.

Det som jag speciellt vill lyfta fram är något som dagenserien nämner men som lätt kommer bort i det stora hela. I Sverige (och särskilt i Israel) finns det messiastroende föreningar och församlingar som inte bör associeras med Messianska föreningen Shalom. En av dessa är Trumpet of Salvation, en organisation som har funnits sedan 1984. I Sverige finns en svensk avdelning, TROSS. Vill du veta mer om deras arbete har de en hemsida: www.trumpetofsalvation.org.

En god vän till mig, Tony Larsson, har skickat mig en CD med lovsånger med texter från Gamla testamentets grundtext, dvs hebreiskan, och från bönboken Siddur. De är producerade av Trumpet of Salvation. Dessa lovsånger sjungs i messianska församlingar runt om i Israel. Tony förklarar att "de har nu sjungits in parallellt på hebreiska och svenska till samma melodi." Ett sådant material kan underlätta studier i hebreiska, dvs internalisera hebreiskan på auditiv väg. I modern språkinlärning utnyttjas alla sinnena, och att sjunga på hebreiska gör att språket sjunker djupare ner i både hjärna och hjärta. Det går säkert bra att beställa CD genom att maila till trumpsal@teila.com.

måndag, oktober 22, 2007

Ensamhet - 7



Avslutning


Detta är mitt sista inlägg i serien om ensamhet i Bibeln. Jag hoppas det har gett dig som läsare något, kanske tröst, hopp eller en förklaring.


Serien har försökt visa att det finns en ensamhetens teologi. Vad som har framkommit är att en sådan bibelteologin inte är enkel att förstå, utan lika komplicerad som livet själv. Min tolkning av olika bibelsammanhang har försökt visa att det i Bibeln finns olika sorters människor, och dessa människor skaffade sig olika erfarenheter genom livet. Ensamhet är en av dessa erfarenheter, vilket illusterar att Bibelns budskap till människan inte är så stereotypt som vissa tror eller föreställer sig. Bara för att det finns stereotypa religioner, behöver inte Bibeln vara på det viset.


Människan är alltså en komplex varelse, vilket gör att också ensamheten är svår att förstå. Därför är inte Bibelns undervisning om ensamhetens kval och välsignelser svart-vit. Det finns olika former och orsaker till ensamhet, och det beror inte enbart på om man har en rätt eller fel relation med Gud. Bibeln undervisar också att den ensamma människan har en uppgift i livet, trots känslor av övergivenhet och isolering, att hon egentligen inte är ensam eftersom Gud har speciell omsorg om henne.


Det är viktigt att se att ensamhet inte behöver bero på någon speciell synd (=något fel man har gjort sig skyldig till). Ibland är ensamhet en konsekvens av synd, men det är också en del av verkligheten som inte ens Jesus skonades från.

Blogglivet



En karikatyr av Isabella Bannerman. Hittade den hos en av mina absoluta favoritbloggare, John F. Hobbins. John har sin tur hittat den på Language Log.

söndag, oktober 21, 2007

Arkeologiska lämningar från första tempelperioden

IAA (Israel Antiquity Authority) har rapporterat arkeologiska fynd på tempelberget från första tempelperioden.

Se rapporten här.

Uppdatering 23/10
Mer information om de arkeologiska fynden från första tempelperioden:
BiblePlaces Blog
Dr Leen Ritmeyer's blog

lördag, oktober 20, 2007

Varför man inte skall blogga



Jag bloggar, ibland varje dag. Men det finns skäl att inte göra det. Jim West har listat dem:

1- Blog only on issues and topics of interest to very, very few people. Focus on minutia. Spend your post space at the canteen of irrelevancy. For example, it’s a safe bet to blog on 1 Enoch 1:2. Three people on the planet care about that little verse, it is utterly irrelevant to anyone’s life (except of course the cottage industry set up by exegetes who make their living off the poor verses back). Opine wisely and widely on its linguistic characteristics; note the textual variants; pay attention to the parchment upon which the oldest extant copy has been found. That will make for a nice, learned, posting and your potential search committee friends will be wowed by your obvious expertise. Strain out that gnat! Examine its entrails for all they are worth.

2- Never, ever, ever say “I”. If “you” think anything at all it must be subsumed under dozens of notes citing persons far more tenured than yourself. And if you say “I think” you might just as well pack up and plan for another career outside of academia. Only tenured persons are allowed to think.

3- Never, ever, ever say anything even remotely political or religious. If you say something in opposition to Israeli policy you will be denounced as anti-Semitic. If you pronounce against Palestinian policy you will be called a Zionist sympathizer. If you say anything against George Bush, you’re anti-American and if you dare say something negative about Islam you’ll be torched alive. (And for the love of Mary, don’t draw any cartoons!!!! Of anything!). Similarly, never mention on your blog that you believe in anything beyond your own nose. The “intellectual elite” will scorn you as backwards. You must only believe in the laughably called “scientific method.”

4- Model yourself after those bloggers whose posting contents can only be characterized as dull as dishwater and boring as hell. Blog only what the most simple minded can track down via google. Become a mere reporter and avoid at all costs the risks associated with being a commentator. Do not mention natural disasters; public policy; or the shortcomings of the current administration of whatever country you inhabit. Those things don’t belong in the haughty discussions of the serious academic blogger.

5- And finally, filter all your thoughts through the vaunted practice of ‘peer review.’ Avoid individualism. Don’t publish your papers freely; don’t offer your books at a reasonable price via the condemned and wretched process of ’self publishing.’ Don’t ever post your thoughts on your blog first where they can be debated. Don’t allow any sort of interaction through comments or the provision of an email address. Don’t be your own person; be the clone of Professor Dancing Table. This will insure that, as you achieve that first, very important academic office, your students and those who wish to brown nose will read your blog religiously and laud you publicly while in their hearts they loathe your cowardice and your irrelevancy. After all, the goal of tenure is to achieve, finally, total irrelevance.

Visst kan man ta dessa skäl att inte blogga med ett viss mått av humor, men faktum är att det kan vara klokt att tänka till några extra gånger innan man skriver på ett så snabbt medium som en blogg. Det som är skrivit är skrivet och följer en så länge man lever... och efteråt.

fredag, oktober 19, 2007

Ensamhet - 6



Existentiell ensamhet


Existentiell ensamhet är den djupaste känslan av ensamhet, som för många också är andlig till sin karaktär, då människor söker något större än sig själv – en mening med livet bortom den materiella världen. I Bibeln beskrivs denna slags ensamhet som en rädsla att Gud har lämnat en. Ofta förekommer den i kombination med de andra tre formerna av ensamhet. Existentiell eller andlig ensamhet dyker sällan upp av sig själv. Istället är den vanligast orsakad av en annan kris, som gör att man känner sig andligt och existentiellt övergiven.


Ps 102 hjälper oss att förstå att andlig ensamhet hör ihop med andra former av ensamhet eller livskriser. Psalmisten är djupt bekymrad, och ropar till Gud att han inte skall dölja sitt ansikte för honom. I sin nöd befarar han att Gud inte lyssnar på honom. På grund av att han känner sig övergiven av Gud, förtorkar livet i honom, och han har börjat känna sig som en ensam fågel. Men vad har orsakat detta – vad är anledningen till att psalmisten känner sig andligt isolerad på detta vis? Förklaringen kommer i vers 9: ”Hela dagen smädar mig mina fiender. De som rasar mot mig förbannar med mitt namn.” Han känner sig förföljd och hatad, och det tolkar han felaktigt som att Gud har upphört att bryr sig om honom. Följande verserna bekräftar att han upplever det så: ”…därför att du har gripit mig och kastat mig bort” (v 10-12).


Även Jesu liv illustrerar denna bakomliggande orsak till varför många människor känner sig andligt ensamma. Under det sista dygnet fram till att han blev korsfäst, fick Jesus både erfara en påtvingad ensamhet, när lärjungarna övergav honom, och en självvald ensamhet, eftersom han valde att ensam lida för mänsklighetens synder. På korset kände han sig slutligen övergiven av Gud själv. Men var Jesus verkligen övergiven av Gud? Tidigare, under inte fullt så stressfyllda omständigheter som på korset, hade Jesus hävdat bestämt att Fadern var med honom, även när alla andra skulle överge honom (Joh 16:32). Och det enda sättet att förmå Gud lämna människan, är att bedröva honom med en total kärlekslös ovilja att lyda honom. Gjorde Jesus det? Nej, men på korset kände sig människan Jesus så totalt ensam på alla områden i livet, att han slutligen även kände sig övergiven av Gud.


Omständigheter kan få oss att uppleva andlig ensamhet, även om Gud inte på något sätt har vänt sig bort från oss (se Ps 102:13-29). När en person utsätts för extremt lidande, och livssituationen förändras till det sämre, kan tidigare goda erfarenheter glömmas bort. Elias ensamhet är ett exempel på det. Även Jobs lidande visar hur besvärliga omständigheter gör att man glömmer bort hur det var innan krisen började, och istället känner sig hemsökt av Gud.


Men existentiell ensamhet kan även bero på en självorsakad ensamhet. Folket Israel, och speciellt Jerusalem, blev övergivet och ödelagt på grund av att de hade separerat sig från Gud (Jes 27:10; Klagov 1:1). Här beskriver den andliga ensamheten Guds dom, eller syndens konsekvenser, när ett avfall från Gud har skett. Men även om det finns en verklig orsak bakom andlig ensamhet, stänger det inte ute upprättelsens möjligheter, som i Davids fall, när han ångerfullt ropar: ”Förkasta mig inte från ditt ansikte, och ta inte din helige Ande ifrån mig” (Ps 51:13).

JANES tillgänglig på nätet

JANE - Journal of the Ancient Near Eastern Socieity, på The Jewish Theological Seminary hemsida, har lagt ut alla sina artiklar som PDF-filer.

Det innebär att mängder av gratis forskningsmaterial är tillgängligt för de som är intresserade av antika Främre Orienten (dagens Mellanöstern) och Bibeln! Fantastiskt bra!

Läs mer om det här på Jim West blogg, och på Jim Davilas blogg
eller
gå direkt till JAMES.

torsdag, oktober 18, 2007

Svensk Exegetisk Årsbok 72, 2007

Årets Svensk Exegetisk Årsbok (72-2007) kom idag med posten. Temat är "Psykologi och exegetik". Tre artiklar behandlar ämnet:

Petri Merenlahti, So Who Really Needs Therapy? On Psychological Exegesis and Its Subject.
Ilona Rashkow, Psychology and the Bible: What Hath Freud Wrought?
Dieter Mitternacht, Knowledge-making and Myth-making in John 6: A Narrative-Psychological Reading.

Övriga artiklar och mängder av recensioner upptar resten av volymen.

När jag var i Wien i somras på SBL konferensen, passade jag på att äta lunch på Landtmann, Sigmund Freuds favorit café. Jag ville kolla om det fanns kvar några freudianska vibbar där ... men det blev bara dyrt (fastade minst ett halvt dygn efter det för att återställa min budget). Exegetik (eller exegetens inkomst) och psykologi var ingen bra kombination den gången.

Annars är det min serie om ensamhet som just nu tangerar psykologins område på denna blogg.

onsdag, oktober 17, 2007

Ratzingers Jesus

Ratzingers bok Jesus of Nazareth har fått mycket publicitet, vilket nog till stor del beror på att Josef Ratzinger är den nuvarande påven för Romerska Katolska Kyrkan.

Att Ratzingers bok är uppskattad vittnar inte minst alla recensioner om på Amazon.com. Hela 91 personer har hittills gett sitt åsikt om boken, och en överväldigande majoritet ger den fem lyriska stjärnor. Jag har själv inte läst boken (och vet inte heller när det är möjligt att göra det, då jag redan är ordentligt nedtyngd av litteratur som jag måste läsa för mina studier), därför skall jag av goda skäl inte ge mig på en egen bedömning av boken, men tydligen har Ratzingers bild av Jesus betytt oerhört mycket för en stor grupp av människor.

Om nu boken har blivit väldigt populär bland troende kristna (och kanske icke-kristna?), är det minst lika intressant att se hur den har blivit mottagen i den bibelkritiska forskarvärlden. Här är det viktigt att inte generalisera och dra alla forskare över en kam, men reaktionen från många håll har varit minst sagt negativ. En del forskar har även reagerat riktigt aggressivt och planerar motdrag i olika former (svidande kritiska recensioner, gemensamma uttalanden från konferenser, författande av motböcker, etc). Andra föreslår att helt enkelt ignorera boken. Ratzingers Jesus betraktas som ett hot mot den bild av historiske Jesus som forskarna har kommit fram till, speciellt som Ratzinger tydligen påstår sig presentera en korrekt historisk bild av Jesus i sin bok.

Om någon annan än Ratzinger hade skrivit boken, hade nog ingen jesusforskare brytt sig om den, men nu är det påven som har skrivit den, vilket innebär att miljontals människor har och kommer att läsa den (speciellt som den lär bli översatt till mängder av språk). Den har med andra ord blivit en direkt utmaning mot forskarnas ambitioner att rekonstruera den "verklige historiske Jesus".

Den springande punkten i detta är i vilken grad man kan ge de nytestamentliga evangelierna historiskt värde, och Ratzinger betraktar dem som just historiskt trovärdiga. Detta har fått en del av forskarvärlden att se rött då de anser att Ratzingers argument inte är vetenskapliga. Rädslan hos dessa bibelforskare blir då att alla de miljontals läsare av Ratzingers Jesus of Nazareth löper risken att bli vilseledda om vem den historiske Jesus egentligen är. Just för att det är påven som har skrivit boken, finns risken att vanliga troende slutar lyssna på forskarna och därmed raseras deras arbete och ambitioner.

Följande länkar är exempel på de reaktioner från den bibelkritiska forskarvärlden som jag har beskrivit ovan:
The Forbidden Gospels Blog: här, här och här.
NT Gateway Weblog: här
Theologie und Gemeinschaft: här
First things: här

Om nu rösterna mot Ratzingers bok har varit högljudda från bibelkritiskt håll, har det inte varit lika ljudligt från bibelforskare med konfessionell bibelsyn. Jag har kanske missat något här, men jämfört med reaktionerna ovan verkar det märkligt tyst från konfessionell forskning vad den gruppen tycker om Ratzingers Jesus. Nu är det så att många av de som representerar den kritiska bibelforskningen ofta inte bryr sig om vad en bibeltroende forskare tycker. Men ändå, varför?

Däremot finns det ett par böcker som jag varmt rekommenderar i ämnet för detta inlägg:
Richard Bauckham, Jesus and the Eyewitnesses: The Gospels as Eyewitness Testimony. Wm. B. Eerdmans Publishing Company (2006)
Larry W. Hurtado, Lord Jesus Christ: Devotion to Jesus in Earliest Christianity. Wm. B. Eerdmans Publishing Company (2003).

Uppdatering 19/10-07
Göran Lennartsson har informerat mig om svenska recensioner av Ratzingers bok:
"Recensioner av påvens bok finns dels i Svensk Pastoraltidskrift (nr 20 s.621-624) av Bengt Holmberg som är positiv, dels Signum senaste numret av Anders Ekenberg som är kritisk."

tisdag, oktober 16, 2007

Ensamhet - 5

Påtvingad ensamhet

Påtvingad ensamhet är den vanligaste formen av ensamhet i Bibeln. Den är socialt betingad och orsakad av omständigheter som den drabbade ofta inte råder över: saknad av livskamrat, vänner, syskon eller barn. Andra är påtvingad en social ensamhet på grund av att de saknar föräldrar, ett hem eller har ett handikapp. Det kan också innebära att leva som en främling i annan kultur och sammanhang än det man kommer från, eller som en främling i sin egen familj, släkt eller hushåll.

Att känna sig socialt ensam, mot sin vilja, beskrivs i Bibeln som frustrerande och glädjelöst – att inte få det stöd, tröst och skydd man behöver för att klara livets alla svängningar (Pred 4:8-12). Rikedomar hjälper inte den socialt ensamme, och livet förblir meningslöst utan en vän – ensam är stark är många gånger inte sant. Sjukdom och ålderdom (Mark 5:25-34; Pred 12:1-8) kunde göra en person ensam och utstött även på Bibelns tid. Jeremia beskriver sin plågsamma ensamhet som att vara socialt utstött och oälskad på grund av att han var en Herrens profet (Jer 15:17-18).

Innebörden att vara socialt övergiven beskrivs i Ps 25:16 och Ps 68:7. I Ps 25:16 klagar psalmisten över att han är ”ensam och betryckt.” Hans fiender hatar honom med orätt, och tydligen har han blivit övergiven av sina vänner. Men trots den påtvingade ensamheten, hoppas han på Herren. Bekräftelsen på detta hopp kommer till uttryck i Ps 68:6-7, som förklarar att de övergivna och ensamma människorna kommer att få en relation i en familj, medan de onda kommer att bli övergivna i öknen. Job blev utstött och föraktad av vänner, familj och sitt hushåll på grund av det lidande han drabbades av. Men ändå ställde han sitt hopp till Gud, att en dag ”skall jag se honom, ej som en främling” (Job 19:25-27).

Även om påtvingad ensamhet kan vara mycket jobbigt, kan vi följa Abrahams och Saras exempel som fortsatte att tro på att Gud skulle ge dem ett barn - att han är trofast och villig att välsigna våra liv. Vi måste vara villiga att vänta, tills lösningen har kommit, att inte under tiden drabbas av passivitet och glömma bort att njuta av livet (Pred 4:7-8), och att medvetet söka ut medmänniskor som villigt hjälper oss med våra bördor (Pred 4:9-12). Se dig också om efter de faderlösa, utstötta och fattiga - de kan vara vägen ut ur din egen ensamhet (se Jak 1:27).

måndag, oktober 15, 2007

Ensamhet - 4

Självorsakad ensamhet

Ensamhet kan också vara självorsakad, det vill säga orsakad av ens beteende eller attityd. Flera personer i Bibeln illustrerar den sortens ensamhet: Adam och Eva, Kain, Mose, folket Israel, Jefta, Simson, Saul och David. Om en person är på väg att bli ensam på detta vis, blir han eller hon oftast inte fullt medveten om det förrän hon står där ensam. Adam och Eva blev varnade av Gud för olydnadens konsekvenser, men det var inte förrän de drabbades av synden som de insåg att de nu var ensamma, skilda från Gud på grund av deras stolthet. Det är alltså fullt möjligt att döma sig själv till ensamhet, från Gud och från sina medmänniskor.


I Jesu liknelser om det förlorade fåret och förlorade sonen (Luk 15:1-7, 11-32), beskrivs den självorsakade ensamheten på två olika sätt. Både fåret och sonen illustrerar människans vilsenhet som syndare och hennes oförmåga att lösa sin situation. Fårets situation antyder att en person ibland kan omedvetet gå vilse i livet – full av liv, äventyrslusta och nyfikenhet kan fåret ha kommit längre och längre bort från hjorden, utan att riktigt förstå riskerna. Men plötsligt upptäckte fåret att hon var ensam och tillsynes övergiven. I den förlorade sonens fall, levde han ett slösaktigt liv tills hans tillgångar var totalt uttömda. En hungersnöd i landet han befann sig i tvingade honom att ta anställning som svinherde, vilket för en jude måste vara det mest förnedrande någon kan ägna sig åt. Trots att han var uthungrad och totalt utblottad, var det ingen som brydde sig om honom. En självorsakad ensamhet kan alltså orsakas av naivitet eller på grund av ett slösaktigt leverne.

Självorsakad ensamhet kan även bero på brist på delegering, som i Mose fall (2 Mos 18:14; 4 Mos 11:14-15, 17; 5 Mos 1:9), när han upptäckte hur ensam han var i ledartoppen – utbränd och ingen lust att leva längre. Då uppmanade Gud honom, liksom hans svärfar Jetro tidigare hade gjort (2 Mos 18:14), att delegera så att han inte behövde bära på bördan av folket ensam (4 Mos 11:16-17). Denna form av ensamhet kan också orsakas av motsträvighet och trolöshet. Folket Israel, och speciellt Jerusalem, blev övergivet och ödelagt på grund av att de separerade sig från Gud (Jes 27:10). Själviskheten är en annan anledning till ensamhet, vilket Jesus själv förklarar med vetekornet som måste dö för att inte förbli ensamt (Joh 12:24).

Hur är det att vara ensam på detta vis? Det är utbrännande, som i Mose fall. Det kan också inge rädsla (Jes 30:17) och övergivenhet (Ps 68:7). Skuldkänslor är vanliga när den ensamma personen skördar frukten av sitt handlande (1 Mos 3:7-10). Men Bibeln undervisar att den självorsakade ensamheten är möjlig att reparera. I liknelsen om det förlorade fåret, sökte herden upp det vilsna fåret och bar hem det tryggt på sina axlar. Den förlorade Sonen kom till ”besinning” och återvände hem till sin faders hus. Receptet är att lyssna på råd och uppmaningar (2 Mos 18:14), ödmjuka sig genom att tänka om (Jes 30:17-18), och upphöra vara självisk (Joh 12:24). Ensamhet kan nämligen orsakas av att man bara bryr sig om sig själv.

söndag, oktober 14, 2007

Grattis Göran!

I fredags åkte jag ner till Lund och var med när min PTS kollega Göran Lennartsson disputerade vid Centrum för teologi och religionsvetenskap (CTR) vid Lunds universitet.

Göran försvarade sin avhandling bra och hans opponent Mikael Winninge från Umeå universitet gav avhandlingen en hel del beröm även om en del kritik också levererades. Kritiken verkade dock i de flesta fall vara begränsad till de punkter där Göran och Mikael hade olika uppfattningar och slutsatser. Göran försvarade som sagt sin avhandling väl och var även redo att erkänna brister i sitt arbete när sådant uppdagades, vilket hedrar honom .

Under disputationsfesten på Siriusorden annonserade betygsnämnden att Görans avhandling enhetligt hade godkänts. Grattis Göran till denna prestation och grattis Pingstförsamlingarnas Teologiska Seminarium (PTS) till ytterligare en teologi doktor i kollegiet! En stor framgång!

Görans avhandling har rubriken: "Refreshing & Restoration, Two Eschatological Motifs in Acts 3:19-21." Här följer ett abstrakt på svenska (avhandlingen är skriven på engelska):

Denna avhandling söker innebörden av de båda uttrycken i Apg 3:19-21, "den tid ... så vi får vila ut" och "den dag då allt ... blir upprättat" (Bibel 2000).

Dessa båda motiv är eskatologiska och ingår i ett tal som aposteln Petrus i Lukas framställning håller på tempelplatsen i Jerusalem i början av 30-talet. Undersökningen av dessa två uttryck är historisk, frasernas betydelse undersöks i sitt historiska sammanhang. Angreppssättet är lyssnar/läsorienterat där frågeställningen gäller hur den ursprunglige lyssnaren/läsaren uppfattade budskapet. För att komma närmare denna betydelse av de båda fraserna behöver den tänkta/möjliga lyssnaren definieras. Därefter väljs metod för att kartlägga målgruppens möjliga referensramar.

Analys av mottagare (lyssnargrupp) ger omedelbart vid handen att källmaterialet (kapitel tre i Apostlagärningarna) involverar minst två åhörargrupper, dels lyssnarna till Petrus predikan på tempelplatsen, dels de ursprungliga mottagarna av Apostlagärningarna. Genom diskussion kommer denna avhandling fram till att den första lyssnargruppen bestod av fromma judar som av Petrus kommunicerades till på ett semitiskt språk, sannolikt hebreiska. Den andra lyssnargruppen representeras av Theofilos som mottagare av Lukas samlingsverk Lukas-Apostlagärningarna. Mottagarna förutsätts vara insatta i den allmänhellenistiska kulturen liksom den judiska. Kommunikationsspråket är grekiska och miljön någonstans i den hellenistisk-romerska världen.

Metoden att närmare söka bestämma dessa båda gruppers referensramar är synkron, och relevanta texter väljs ut för att om möjligt spegla mottagarnas förmåga till reception. För den semitiska miljön är kriterierna texter (eller traditioner) på semitiska språk som var tillgängliga under första århundradet. För diasporamiljön är kriterierna dels texter som härrör från första århundradet tillgängliga på grekiska, dels att de är av både judisk och mer allmänhellenistiskt karaktär. Dessa texter analyseras utifrån tre aspekter: synen på messiasgestalten och motiven 'tid av vila', respektive 'upprättelse'. Avhandlingens undersökning gäller även hur dessa båda uttryck förstås som en del av det totala teologiska perspektiv som Lukas-Apostlagärningarna utgör.

Resultatet som undersökningen kommer fram till, är att Lukas ansluter sig till ett eskatologiskt grundmönster som återfinns i den judiska samtiden. Jesus är Messias Davids son, den i den judiska miljön mer vanliga messiasrollen. I Lukas framställning är den messianska eran redan närvarande och manifesterar sig framför allt genom Andens närvaro i den Jesustroende gemenskapen. Detta korresponderar mot motivet 'tider av vila'. Messias roll att upprätta fred och ordning på jorden (motivet 'upprättelse av allt') blir för Lukas realiserat i och med Jesu återkomst.
Om du är intresserad av att läsa Görans avhandling, kan du säkert beställa boken direkt av honon via mail: glen@crossnet.se.

onsdag, oktober 10, 2007

Ensamhet - 3



Den frivilliga ensamheten


Den frivilliga ensamhet är självvald och ofta den positiva formen av ensamhet, som vi alla behöver då och då, och faktiskt borde ha rätt till. Vi behöver stunder för oss själva, för att möta Gud, vara ifred för att be eller vila upp oss, för att fundera över livet, eller för att kunna arbeta effektivt. Frivillig ensamhet kan också vara nödvändig för att du inte vill associera dig med en viss kategori av människor som kan ha dåligt inflytande över dig (1 Mos 19:9; Ps 1:1), eller för att Guds kallelse för med sig sådana konsekvenser i ditt liv. Det finns många personer i Bibeln som regelbundet valde denna form av ensamhet, som exempelvis Lot, Jakob, Mose, Daniel och hans tre vänner, Jeremia och Jesus.

Jesus och lärjungarna utnyttjade ofta möjligheten att dra sig tillbaka för att vara ifred, vila upp sig, samtala och be (Matt 14:13, 23; 17:1; Mark 6:31-32; 9:2; Luk 9:18; Joh 6:15). En sådan självvald ensamhet är oerhört viktigt för att vi skall må bra som människor – en stund av stillhet för en stressad själ. Patriarken Jakobs möte med Gud i 1 Mos 32:24-32, visar att den frivilliga ensamheten ibland är nödvändig för den individuella kampen med sin Gud. Efteråt var Jakob en förändrad man (v 28, 30-31). Mose blev ombedd att ensam dra nära Herren (2 Mos 24:2-3) för att senare kunna vara förmedlare av förbundet och Guds ord till folket. Frivillig ensamhet är alltså förvandlande, förnyande, och upptäckande.

Men den frivilliga ensamheten är inte alltid lätt. 2 Pet 2:7-8 berättar att Lot ”led av de ogudaktigas utsvävande liv” i Sodom, och att ”han plågades dag efter dag i sin rättfärdiga själ.” Lot valde att isolera sig från Sodoms invånare, vilket resulterade i att han hotades till livet (1 Mos 19:9). En självvald ensamhet kan vara en skräckfylld upplevelse, vilket också fallet med profeten Elia visar oss – trots Guds dom i 1 Kung 18, förblev Baals tillbedjare övermäktiga både till antal och styrka. När Elia flydde till Horeb på grund av förföljelse kände han sig fruktansvärt ensam och rädd (1 Kung 19:10, 14). Hans ensamhet var frivillig eftersom han kunde ha anslutit sig till Baals tillbedjare.

Lyran från Ur

4500 år gammal sumerisk musik!?

Lyran från Abrahams Ur har reproducerats. Visst undrar man hur musiken lät på Bibelns tid. YouTube presenterar en musikaliska duett med en lyra och dubbelflöjt, lik de som upptäcktes i arkeologiska utgrävningar av antika staden Ur 1929.

Du kan läsa mer om den reproducerade lyran genom att klicka här. Originallyrorna finns i verkligheten, men inte spelbara. Den moderna kopian är det. Visst är den vacker, och musiken spännande. Kan det ha låtit så på Abrahams tid i Ur?

söndag, oktober 07, 2007

Logos i Johannesprologen - 8

Detta är antagligen sista inlägget i min serie om Logos i Johannesprologen. Om du inte har läst dessa inlägg tidigare (7 st i antal) rekommenderar jag att du gör det innan du läser denna avslutning. Men naturligtvis går det att läsa detta slutliga inlägg som fristående, men det är lättare att förstå mina slutsatser om du har läst de tidigare inläggen.

Vad är det då Johannes försöker visa i prologen till sitt evangelium? Det börjar med en deklaration: “I begynnelsen var Ordet (Logos), och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” (Joh 1:1). Vidare säger Johannes att allt skapades genom Ordet (1:3), och att detta Ord blev kött/människa (1:14). Jesus Kristus var denna människa, som i prologens klimax och avslutande vers beskrivs som själv Gud (men inte identisk med Fadern) och den ende som kan förklara/uppenbara Gud (se mina översättningsförslag på vers 18 i tidigare inlägg i denna serie). Med denna inledning vill Johannes visa vem Jesus är och vad frälsningen handlar om: I begynnelsen skapade Gud med sitt ord, i en ny begynnelse vill Gud-Fadern genom Sonen-Ordet återigen skapa nytt liv. Den första och andra begynnelsen är paralleller, men inte identiska. I första begynnelsen var Ordet en kraft, en instruktion, i den andra begynnelsen var Ordet en person, Sonen i gudomen. Så uppfattar jag Johannes budskap i prologen (1:1-18) till sitt evangelium.

På grund av denna inledning av Johannesevangeliet kan Johannes uppfattas som intellektuell och filosofisk i sin syn på frälsningen. Försöker Johannes tilltala det hellenistiska förnuftet i sitt försök att förklara försoningen för den grekisk-romerska världen? Filosofer som John Herman Randall Jr. säger: “I sin prolog om ordet, Logos, adopterar han [Johannes] Filon Judaeus platonisering av hebreisk tradition.” (Brown, Christianity & Western Thought, 72). Men jag håller med en av personerna som har kommenterat min serie om Logos, att Johannes inkarnerade Ord utmanar just platonismen. Att Ordet blev kött/människa är inte möjligt i Platons syn på verkligheten.

Men om vi ändå utgår från att Johannes var intellektuell, behöver det inte likställas med att vara filosofisk (i hellenistisk bemärkelse). Ett sådant antagande förbiser Johannes judiskhet (kan inte en jude vara intellektuell utan att vara hellenistisk?) och nära relation med Jesus när denne vandrade på jorden. Det vilseleder även vår uppmärksamhet bort från parallellen till skapandet av skapelsen genom att fokusera på ett eventuellt inflytande från Filons syn på det gudomliga logos. De närmaste kontexterna för Johannes var relationen till Jesus och sin egen judiskhet, även om man naturligtvis också vara medveten om den sekulära värld han tillhörde och den hellenistiskt präglade judendom representerad av Filon.

Öppningsorden i prologen visar att det är 1 Moseboken, med dess redogörelse för hur allt skapades genom Guds ord, som är den bibelteologiska bakgrunden till hur Johannes använder sig av Logos. Samtidigt är det fullt möjligt att Johannes använde sig medvetet av ett språk som var förståeligt för de samtida läsarna, som var bekant med stocism och Filon. I så fall har vi en parallell till Paulus i Athenareopagen, när han inför epikureer och stoiker refererar till altaret med inskriften "Åt en okänd gud", och citerar grekiska författare som stöd för hans argument att Gud inte är långt borta (Apg 17:15-34). Varken Johannes eller Paulus anammar grekisk filosofi (som Filon), men de kan utnyttja Filon och hellenistiskt judiskt tänkande, och använda sig av stoicismens språkbruk. De kan erkänna att stoiker och andra har insikter. Men budskapet berättar om något som inte går att finna i filosofin - Jesu Kristi evangelium, och de visar att filosofiska idéer behövs korrigeras i ljuset av sanningen som har upptäckts i Kristus.

Johannes kan alltså ha utnyttjat språk och idéer som var relevanta för läsaren, som ett sätt att kommunicera. Den hellenistiska judarna och stoikerna förstod världen som att den var skapad av det gudomliga Logos. Men Johannes använde idéen om logos för att kommunicera något mer – Logos som fanns i begynnelsen, som skapade allt, och som ger ljus till alla, blev kött och bodde ibland oss (Joh 1:14, se även Kol 1:15-17).

fredag, oktober 05, 2007

Ensamhet - 2



Olika sorters ensamheter


I princip varje biblisk person, både i Gamla och Nya testamentet, kämpade med en eller flera former av ensamhet. Det antyder att ingen mänsklig varelse ungår att någon gång känna sig ensam. Eftersom Jesus själv inte skonades från ensamhet, och i många fall valde ensamhet framför det offentliga livet, kan vi också konstatera att vara ensam är inte fel i sig själv. I Adams fall upplevde han ensamhet innan synden (sådant som förstör relationer) kom in i människosläktet, eftersom han kände sig ensam redan i lustgården, innan syndafallet (1 Mos 2:18-25).

Ensamhet är istället en konsekvens av något annat – ett beslut, handling, attityd eller en situation. Vi ser det förhållandet mycket tydligt i Jesu liv – han var tvungen att dra sig tillbaka på grund av för mycket uppmärksamhet, men hans uppriktighet gjorde honom också med tiden impopulär och hans kallelse isolerade honom. Ensamhet är en del av verkligheten, därför bör kampen mot den inte först och främst handla om att till varje pris undvika den. Jesus försökte aldrig göra det, utan istället lärde han sig att leva med den.

Att vara ensam behöver alltså inte vara av ondo, utan det kan vara både konstruktivt och nödvändigt – exempelvis behovet av att ibland vara för sig själv. Trots att ensamhet många gånger i Bibeln beskrivs som att känna sig övergiven och hjälplös, och att sakna hjälp, finns det också lärdom att hämta från det. Profeten Elia fick lära sig nyttiga saker tack vare den skräckfulla ensamhet han genomled i Horeb, när han förföljd av Isebel hade flytt dit. Han lärde känna igen Guds närvaro bättre, fick en förnyad kallelse, och blev åter påmind om att han inte var ensam (1 Kung 19:10-18; se 1 Kung 18:13).

Det är i Gamla testamentet som vi finner de flesta exemplen på ensamhet. Den grundläggande betydelsen av ensamhet i denna del av Bibeln är ”separation eller avskild från något”, eller ”ensamhet, avskildhet, isolering.” Den positiva innebörden av dessa betydelser innebär separation från en fientlig värld och trygg i Gud, som i fallet med Israels folk (5 Mos 33:28, Jer 49:31), som var avskilt som Guds speciella egendomsfolk (4 Mos 23:9). Den negativa tillämpningen antyder däremot att ensamhet inte är något fridfullt, utan skapar oro och rastlöshet (1 Mos 2:18; Jes 49:21; Jer 15:71).

Bibeln beskriver olika former av ensamhet: 1) Frivillig ensamhet, 2) Självorsakad ensamhet, 3) Påtvingad ensamhet, och 4) Existentiell ensamhet. Gränsdragningarna mellan dessa olika sorters ensamheter är svåra, eftersom de i många fall går in i varandra. Resten av denna serie om ensamhet kommer att ägnas åt vad Bibeln säger om dessa olika sorters ensamheter.

torsdag, oktober 04, 2007

Ensamhet - 1



Inte helt övergiven


Efter måltiden i det övre rummet, efter det att lärjungarna heligt hade bedyrat att de aldrig någonsin skulle överge eller förneka Jesus (Matt 26:30-35) gick de till en plats som hette Getsemane. Det var natt, och lärjungarna började känna hur tröttheten smög sig på dem. En efter en sätter de sig ner bland olivträden för att vila.

”Sitt kvar här, medan jag går dit bort och ber.” Nickande och mumlande bekräftar lärjungarna för Jesus att de uppfattat vad han sa. De är vana vid att han regelbundet drog sig undan för att tala med sin Fader i avskildhet, eftersom det ofta blev ganska stökigt och jobbigt med alla människor som ville ha deras Mästares uppmärksamhet. Jesus ville även vara ensam med sina lärjungar regelbundet, för att be, samtala och vila upp sig, vilket måste ha varit oerhört uppskattade stunder.

Jesus vände sig mot Petrus och Sebedaios söner, Jakob och Johannes: ”Följ med mig.” En aning förvånade reser sig de tre upp och följer sin Herre in bland träden. Plötsligt vänder sig Jesus om – hans ansikte är nu mörkt och sargat av ångest, kroppens hållning böjd som under en övermänskligt tung börda: ”Min själ är bedrövad ända tills döds. Stanna här och vaka med mig.” När Jesus snubblande fortsätter ensam längre fram tittar lärjungarna oroat på varandra. ”Vad är det som håller på att hända?” viskar Johannes förskräckt till de andra.

Vad som nu händer summerar mycket vad Bibeln säger om ensamhet. Jesus valde ensamhet i Getsemane, för att fysiskt och psykiskt klara av allt det som snart skulle ske inom loppet av ett dygn. Trots att lärjungarna lovade att aldrig svika honom, klarade först inte Petrus, Jakob och Johannes av att vaka med honom. Tröttheten övermannade de tre, vilket från ett mänskligt perspektiv kan vara förståeligt. Samtidigt som Jesus ville vara för sig själv i Getsemane uttryckte han alltså ett behov av stöd från sina lärjungar. Men det slutade med att han ensam fick genomkämpa en andlig kamp i blod och tårar.

Senare, när Jesus återvänder tillsammans med sina tre lärjungarna, möttes han av en beväpnad folkhop som skulle gripa och föra bort honom för att dömas till döden. I spetsen av denna hatfulla grupp fanns Judas, den tolfte lärjungen, som var den förste som övergav sin Mästare. Efter ett tumultartat gripande flyr de elva andra lärjungarna i panik från platsen, och ensam står Jesus kvar, kedjad och övergiven (Matt 26:56).

Nästa dag hänger Jesus på ett kors, söndersliten och blodig. Inga kläder tilläts han bära, som kunde dölja den förödmjukelse han hade blivit utsatt för. Naken och uppspikad på avrättningspålen, hånad av folkhopen och av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom, drabbas han av den mest fruktansvärda känslan av ensamhet som är möjlig, och han ropar ut: ”Eli, Eli, lema sabachtani?” – ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” (Matt 27:46).

Men Jesus var aldrig helt övergiven (se Joh 16:32), och vid dödsögonblicket stod hans vänner längre bort och såg på (Matt 27:55-56; Luk 23:49), i väntan på att få ge honom en värdig begravning (Luk 23:50-56). Johannes berättar att han, tillsammans med de tre Mariorna, gick fram till korset som Jesus hängde på, och blev tilltalade av honom innan han gav upp andan (Joh 19:25-27). Evangeliernas berättelse om den sista veckan i Jesu liv, visar att egentligen är vi inte så ensamma som vi tror. Jesus visste det – även om alla till synes övergav honom var han ändå inte ensam, och trots hans desperata rop mot himlen var hans Fader med honom ända till det sista smärtsamma andetaget på korset, och därefter (Joh 8:16; 29; 16:32; Fil 2:9-11).

Jesus fick erfara både ensamhetens kval och välsignelser, och orsakerna var inte annorlunda än varför många är ensamma idag: behovet av avskildhet, mänskliga svagheter, och känslan att vara övergiven av Gud. Även social ensamhet drabbade Jesus, då hans bröder inte trodde på honom (Joh 7:5), då han antydde att han inte hade ett tryggt hem att komma till (Matt 8:20; Luk 9:58), och att han levde i celibat under hela sin tid på jorden.

Även om Jesu ensamhet aldrig var självorsakad på grund av något brott, själviskhet eller stolthet, har vi ändå en Herre som kan känna med oss när vi befinner oss i det djupaste mörker, eftersom han även på detta område prövades på alla sätt (se Heb 4:15; 2:18).

Gratis E-book

Om du vill veta mer om Dödahavsrullarna, finns det en gratis E-book att ladda hem här från Biblical Archeology Society (BAS).

BAS publicerar bland annat populärtidskriften Biblical Archeology Review (BAR), som jag själv i omgångar har prenumererat på. Tidskriften är populärt skriven och riktar sig därför främst till icke professionella arkeologer, men är ändå en bra källa och resurs för de som är intresserad av biblisk arkeologi. Den faller inte de mest historisk-kritiska bibelforskarna i smaken, men jag tycker ändå att BAS gör en jätteinsats för arkeologin i Israel och Palestina.

onsdag, oktober 03, 2007

Några nya webresurser

Här är tre för mig nya intressanta webresurser:

Tipsad av Mark Vitalis Hoffman)
Online Gallery: Sacred texts - explore treasures of the world's great faiths (British Library)

Tipsad av Charles Halton
The Institute for Biblical Research och tidsskriften Bulletin for Biblical Research
Många av tidsskriftens artiklar är tillgängliga i full text.

Tipsad av Phil Sumpter
Mission and the Old Testament
Discussionen på denna sida utgår från Chris Wright nya bok The Mission of God: Unlocking the Bible's Grand Narrative.

T&T Clark Blog

Bokförlaget T&T Clark är nu representerad i blogvärlden med egen officiell blogg. T&T Clarks blog är värdefull då förlaget är ett av de bästa (enligt vissa det bästa) bokförlaget inom bibliska forskningen idag.

Jag antar att syftet med bloggen är att hålla oss informerade om det senaste som publiceras genom förlaget. Det tackar jag för.

På SBL i somras var T&T Clarks bokbord välbesökt och jag själv köpte fyra böcker av dem (tre kommentarar i ICC serien och Watson bok om klassisk hebreisk poesi) , även om det kostade mig skjortan trots konferensrabatt.

måndag, oktober 01, 2007

Biblical Studies Carnival XXII

Nu är septembers bibelbloggar karnival utlagd på SansBlogue av Tim Bulkeley, den XXII i ordningen. Han har gjort ett fint jobb, eftersom det måste vara tidskrävande att sammanställa vad som har sagts om bibelrelaterade ämnen i bloggvärlden.

Denna blogg, Exegetisk Teologi, finns faktiskt med i karnivalen denna gång i kategorin "nonEnglish Biblical Studies blogs". Vilken framgång! Då är jag internationellt känd, eller? Men när jag läste vad Tim säger om min blogg, står det:

Jim also mentions a new Swedish blog Exegetisk Teologi when I looked (25th) it only had one post, Bilder på kung Herodes stenbrott, since this "Kredit till Dr Jim West, som på Biblical studies mailinglista, tipsade om detta", we at least know how the polymath knows of this new blog,...
Det där blev lite av ett antiklimax för mig. Jag bara var tvungen att korrigera detta missförstånd och skrev en kommentar till Tim att jag har faktiskt sedan starten i juni 07 gjort 59 inlägg (60 med denna). Rätt skall vara rätt menar jag, även i ett sådant muntert sammanhang som en Biblical Studies Carnival. Vi får se vad Tim svarar.

Nästa Biblical Studies Carnival kommer att läggas ut av John Hobbins på sin mycket intressanta blogg Ancient Hebrew Poetry någon gång under första veckan i november.