lördag, januari 26, 2008

Vad karaktäriserar Gt:s historia? - 1

1. Gt:s historia domineras starkt av berättarformen
Allt från början till slut (lagen, profetiska texterna) finns i en berättande kontext – känslan att allt tillhör en enda Berättelse. Det är inte lika lätt att placera in Psaltaren och Vishetslitteraturen i berättar­kontexten, men många av psalmernas titlar och vishetslitteraturens rubriker tyder på en medvetenheten hos författarna om en historisk berättarkontext.

2. Gt:s historia är biografisk

Berättat från Guds synvinkel, men oftast inte om Gud – Han har huvudrollen, men berättar sin berättelse genom sitt folk. Läsaren lär sig om Gud genom sitt folks liv och läppar.

Exempel på att Gt:s historia är biografisk: Abraham, Isak, Jakob, Josef, Juda och Israels kungar, profeterna (ex. Elia och Elisa – 14 kap. utav 47 kap i Kung.).

3. Gt:s historia är oneutra
l
Alla historiker är partiska – ser på historia genom sina egna ”glas­ögon”, färgade av utbildning, erfarenhet, antaganden, fördomar. Det finns ingen objektiv, neutral historiebeskrivning.

Gt. är en tolkning av historia inte ett vetenskapligt försök att rekonstruera his­toria. Teologiska angelägenheter har vägt tyngre än historiska, men inte så att historiska sanningar i texten har förvrängts. Skillnaden mellan händelse och dess innebörd är frågan om synpunkt, betoning, betydelse.

4. Gt:s historia är teocentris
k
En konfessionell syn på Bibelns historia är direkt baserad på bekännelsen att den är Guds Ord, inte människans ord. Därför har den sin utgångs­punkt, sin tematiska enhet, och slutliga uppfyllelse i Honom. Gt är ett utgjutande av Guds hjärta, som genom historia har tagit åt sig uppgiften att återupprätta hela skapelsen under hans styre. Trots människan och skapelsen är det Gud som är berättelsens center.

5. Gt:s historia är selekti
v
Den bibliska berättelsen är Guds berättelse. Om nyheter i antika Mellanöstern inte tillförde något viktigt till det centrala teologiska budskapet i Guds berättelse så ignorerades de.

Hela århundraden kan passeras förbi utan knappt någon kommentar (335 åren mellan Jakobs död och Mose födelse) samtidigt som många kap kan ägnas år relativa korta perioder (40 åren i 2 Mos. 12 – 5 Mos., 125 kap.). Samtidigt nämns inget om räddningen från Egypten i samtida utombibliska texter, vilket tyder på att även de var selektiva. Misslyckanden dokumenterades aldrig av kungar, utan bara framgångar som hyllade dem.

Ingen historieredogörelse nämner Abraham och hans hushåll (finns inga arkeologiska fynd som tyder på att Abraham har existerat som historisk person), men det beror på att när Abraham levde var han en obetydlig person som ingen brydde sig om att nämna. Det vi har i Bibeln är bevarad familjehistoria om en man som skulle bli en av de mest betydelsefulla personerna i världs­historien, näst efter Jesus själv. Men det visste ingen då.

Det finns händelser som är omvittnad i både Gt och antika Mellanöstern texter. Det ger tillfälle att jämföra kompletterande berättelser men också motsägande ide­ologier (ex. Sanheribs belägring av Jerusalem, 2 Kung. 18:13-19:37).

6. Gt:s historia är historiografis
k
Historia beskriver betydelsefulla händelser i det förgångna. Historiografi är en tolkande redogörelse av betydelsefulla händelser i det förgångna. Det går att karaktärisera historiografi som ett verbal konstverk, eller mer exakt som en porträttmålning (Long, DOTTE, 87). Historiografi försöker alltså att måla en bild som ger en sann representation och tolkning av sitt historiska ämne.

Är det historiografiska kompatibelt med det transcendenta (översinnliga) – kan Guds existens och hans övernaturliga ingripanden i människors liv kvali­ficera sig som historiskt material? De flesta historiker menar att historisk redogörelse kan betraktas som tillförlitlig om det stämmer med verkligheten (upprepbar). Men det är skillnad på historicitet i modern bemärkelse och de litterära former som Bibelns historia skrevs i. Det kan inte existera några tvivel om vad Bibelns författare ville att Bibelns redogörelse skulle vara, och de skriver om dem i enlighet med accepterade litterära normer för historicitet på den tiden.

7. Gt:s historia är kontextuel
l
Biblisk teologi som disciplin är knuten till historiska rörelser och ut­vecklingar. Det förutsätter en historia som överensstämmer med egna data och som hör hemma i sin del av den större världen. Gt:s för­fattare röjer ett djupt intresse för sitt eget förgångna och en ständig medveten­heten om sin omedelbara och avlägsna omgivning.

Författaren som återberättar byggandet av Salomons tempel daterar det till Salomons fjärde år och 480 år efter exodus (1 Kung. 6:1) – på det viset skapar han teologiska kopplingar mellan mosaiska och davidiska perioden och visar en känsla för historisk kontinuitet.

Uttåget skedde 430 år efter det att Jakob med familj utvandrade till Egypten (2 Mos. 12:41) – etablerar uttåget som en händelse i reell tid och en koppling mellan patriarkerna och löftet (se 1 Mos. 15:13-14). Byggandet av Hebron sju år före Soan i Egypten (4 Mos. 13:23). Soan = Tanis, som byggdes ca 1730 f. Kr. Ger ganska exakt datum för byggandet av Hebron.

Gt:s historia är mycket intresserad av platser och händelser som var kända i antika Mellanöstern (fakta som kan verifieras) och att innesluta händelserna i miljön som den var en del av (se 931 f. Kr. till 722 f. Kr. och speciellt efter 586 f. Kr. Jfr 2 Kung. 25:27; Jer. 32:1; Hag. 1:1). Israels historia från början till slut är karaktäriserad av kontextualiserad historicitet som var framforskad.

8. Gt:s historia är förklarande

I texterna finns det sådant som tyder på att författarna ger tolkning­ar/för­­klaringar till vad som har hänt eller vad som har sagts. Mycket av det mosaiska materialet är präglat av detta, speciellt 5 Mos. Med dess ständiga uppmaningar att leva i förbundsrelationen.

Historiska böckerna är fulla av kommentarer beträffande historiska personer och händelser som har dokumenterats (se 1 Sam. 9:9; 13:19-22; 2 Kung. 17:6-7, 7-23, en reflekterande predikan som försöker dra lärdom från vad som reflekteras).

Källa
: Eugene H. Merrill, NIDOTTE, vol. 1, 71-75; V. Philips Long, NIDOTTE, vol. 1, 87

Inga kommentarer: