söndag, september 27, 2009

Min blogg flyttar/My blog is moving

A summary of this post is following in English.

Det har varit ganska stilla här den sista tiden, och det har sina förklaringar. Men nu försöker jag ta nya tag. Men nya tag innebär något speciellt... detta blir nämligen mitt sista inlägg på denna blogg.

Jag har från och med nu flyttat hit: exegetiskteologi.wordpress.com. Anledning är inte att Blogger är en dålig plattform för bloggande. Dels behöver jag förnya mig för att kommer igång med publicering på nätet igen, dels vill jag pröva wordpress, men framför allt vill jag samla de två bloggar (Exegetisk Teologi, och Teologiskt Forum) jag aktiv på under samma tak.

Så därför hälsar jag er välkomna till min nygamla blogg exegetiskteologi.wordpress.com. Glöm inte att lägga ett bokmärke på den nya bloggen eller uppdatera era rss-läsare.

English version:
This blog is moving to a new address: exegetiskteologi.wordpress.com.

lördag, juli 18, 2009

Mot gryning och dag

Elie Wiesels nobelpristal (1986) avslutar den gripande och mardrömsliknande vittnesbörden om upplevelserna i nazismens koncentrationsläger: transporterna, sorterandet, svälten, arbetet, mördandet... ett ord NIGHT!


Näst sista stycket i talet lyder: "Our lives no longer belong to us alone: they belong to all those who needs us desperately." (120)

Ett av de stora uppdragen i individualismens tidsålder att ständigt utmana glömskan.

måndag, juli 13, 2009

Det skrivna ordets betydelse

Slutreflektion i den ursprungliga jiddisch versionen av Elie Wiesels Night:

I am not so naïve as to believe that this slim volume will change the course of history or shake the conscience of the world. Books no longer have the power they once did. Those who kept silent yesterday will remain silent tomorrow. (xiii)

söndag, juni 21, 2009

Spännande länktips

Här är några länktips som ni inte får missa.

The virtual Museum of Iraq
Helt fantastisk presentation och ett exempel på vad man kan göra med virtuell teknik. Hemsidan är gjord av italienare och är en guldgruva av information. Här kan du lära dig om Iraks 6000 års historia, från förhistoria fram till och med den islamiska perioden. Historiska summeringar, tidslinjer, kartor, video och beskrivningar av arkeologiska föremål presenteras i en grafiskt avancerad och mycket attraktiv virtuell värld. Om du är intresserad att veta hur det verkliga Museum of Iraq grundades kan jag rekommendera boken, Öknens drottning av Janet Wallach (Rabén Prisma, 1996). Iraks historia är mycket betydelsefull för Gamla testamentets historiska bakgrund. Jag behöver väl bara nämna, kaldeiska Ur, Assyrien och Babylon.

Jag har tidigare nämnt om denna hemsida här, men det har inte hänt så mycket sedan dess. Nu verkar projektet röra på sig igen, och nya videos finns att titta på. Min hyllning till detta projekt gäller fortfarande.

Ytterligare ett virtuellt projekt som just har påbörjats. Denna gång är det antika Karnak i Egypten. Du kan läsa mer om det här, eller se en video hur Karnak ser ut idag och hur man föreställer sig att samma plats såg ut på antikens tid. Tack till Jim West för detta tips.

Slutligen ett tips om en blog som regelbundet publicerar länkar till olika resurser för forskning inom området antika mellanöstern: AWOL – The Ancient World Online. Bland annat fick jag tipset om The virtual Museum of Iraq därifrån.

Vilka undervisningsresurser det finns på nätet! Med en projektor i klassrummet och tillgång till trådlöst internet, skapar det nya möjligheter till upplevelser av den bibliska världen. Se andra resurser på denna blogg som jag har tipsat om, genom att klicka på nyckeordet resurser i etikettlistan (se vänstra kolumnen).

onsdag, juni 17, 2009

Den bästa avhandlingen?

Ett råd från Parezcoydigo:


"The best dissertation is a done dissertation!"

fredag, juni 12, 2009

Universitet och frikyrkorna

I regel diskuterar jag inte politik på denna blogg, eftersom syftet med bloggen är teologisk exegetik (se bloggnamn). Men denna gång gör jag ett undantag.

Svenska staten (se HSV, Högskoleverket) verkar sträva emot en likformighet i universitetsutbildningen, i alla fall när det gäller teologi och religionsvetenskap. Detta är en märklig och svårförståelig utveckling med tanke på den andliga mångfald i vårt samhälle som historien, globaliseringen och EU har fört med sig. Svaret från staten på denna mångfald är en politisk fundamentalism (till och med hos Alliansen) på nypositivistisk grund. HSVs senaste behandling av våra teologiska utbildningar verkar vara ett återfall till 1960-talet (och tidigare) och ytterligare ett (åter)steg mot ett mer utpräglat kontrollsamhälle.

Jag argumentera inte för att statlig universitetsteologi bör vara konfessionell. I ett demokratiskt sekulärt samhälle, präglad av en religiös och kulturell pluralism, kan vi inte förvänta oss något sådant. Men det vi kan förvänta oss är en öppenhet och förståelse för olika människors trosuppfattningar. Denna förståelse bör också omfatta våra teologiska pastorsutbildningar, vars existensberättigande kan ifrågasättas om de saknar kristen konfessionell grundsyn.

Synen på akademisk utbildning i vårt grannland i öst verkar vara annorlunda än i Sverige. Kanske det bland annat beror på att i Finland samexisterar två statsreligioner, ortodoxa kyrkan och lutherska kyrkan, som måste respekteras. De statliga universiteten i Finland är liksom i Sverige icke-konfessionella, men synen på kyrkans roll är annorlunda.

I en intervju i Meddelande från Åbo Akademi (det finlands-svenska universitet i Åbo/Vasa) förklarar Gunnar af Hällström, professor i Systematisk Teologi:

Han [Gunnar af Hällström] är nöjd med de möjligheter till forskning och undervisning som finns vid teologiska fakulteten vid Åbo Akademi.

– Överlag är det ett nordiskt fenomen att satsa på icke-konfessionell universitetsteologi, något som ger frihet att utveckla också okonventionella, nyskapande tolkningar. Det är ett betydande företräde att alla inte är lutheraner inom de teologiska fakulteterna i Finland och Norden.

I Joensuu upplevde han [Hällström] ett inspirerande diskussionsklimat i spänningsfältet mellan ortodoxa och lutheraner, vid Åbo Akademi har han känt något motsvarande i samtal som involverat företrädare för lutheranism och frikyrkor.

– Det handlar om fruktbara diskussioner som kanske aldrig skulle föras ifall vår universitetsteologi var bunden till konfession, konstaterar Gunnar af Hällström.
Här handlar det inte om att marginalisera det konfessionella så mycket som möjligt, utan icke-konfessionalism handlar istället om en mötesplats för dialog. En sådan syn på universitetsteologi kan jag förstå då den behövs i ett pluralistiskt samhälle. Men när kunskap förväntas sökas helt utan gudsfruktan, kan det bara bli fel.

söndag, juni 07, 2009

Judendomen i ljuset av dess högtider (8)

8. Hanukka och purim

Den 25 Kislev firas den judiska midvinterfesten under åtta dagar då man tänder ett nytt ljus varje kväll. Hanukka (chanukka) betyder ”invigning” och syftar på en speciell bestämd händelse i den judiska historien. Illman behandlar också Purim i detta kapitel ”eftersom dess firningsämne ganska mycket påminner om Hanukkas. Statusmässigt har dessa högtider lägre grad än högtiderna som beskrivs i Toran, då de har sina instruktioner i andra delar av Bibeln, i den muntliga toran eller så har det tillkommit ännu senare. Men Illman betonar att trots deras lägre status, kan ”de vara nog så populära och viktiga.”*1*

8.1. Hanukkas ursprung (sid 159–165)
Illman menar att Hanukka ”är den enda av de judiska högtiderna vars historiska ursprung noggrant kan beläggas, även om vissa gåtor också här kvarstår.” Högtidens historia börjar med Alexander den Stores segertåg i Fämre Orienten med slaget vid Issos (333 f.v.t) och från den punkt sammanfattar Illman judarnas mellantestamentliga historia för att ge bakgrunden till Hanukka. De viktigaste källor från denna period är 1 och 2 Mack, och Judas Mackabaios återerövring av Jerusalem och återinvigning av templet återberättas i 1 Mack 4:42-59 och 2 Mack 10:6-8. Dessa texter tycks enligt Illman ”vara tämligen entydiga: festen firades som återinvigning av templet.”

Hanukka omtalas emellertid först i Gemara, i samband med en diskusssion mellan lära om ljuständningen, där en fråga ställs: ”Vad är Hanukka?” Svaret är den kända legenden i bShabbat 21b om miraklet med oljan. Illman reflekterar här över orsaken till varför de lärda bara återvänder till att diskutera ljuständningen och säger ingenting om konflikterna under den mackabeiska tiden. En förklaring Illman ger är ”att de lärda inte ville väcka nya nationalistiska känslor till liv.” Vidare: ”De [lärda] förkastade inte Hanukka, men de fäste huvudvikten vid det gudomliga undret i samband med tempelinvigningen, inte vid det framgångsrika kriget som gjorde det möjligt.”*2*

Hanukka anknöt till den antika midvinterfesten som firades den 25 dec i det romerska riket. Illman förklarar varför det finns skäl att anta att mackabéerna valde samma dag ”som ett uttryck för att de inte bara ville avskaffa en hednisk kult utan också uppta och ’judaisera’ en hednisk festdag.” Fram till 1800-talet var Hanukka emellertid en högtid av sekundär betydelse för judendomen, men fick ett uppsving i Mellan- och Östeuropa. Illman ger två faktorer som bidrog till detta: 1. Den judiska upp­lysningen (haskalan) och sioniströrelsen gav festen ett nationellt och politiskt innehåll; 2. Det kristna julfirandet fick en större social funktion, syntes utåt och fick attraktiva former – Hanukka blev ”en anti-assimilationistisk högtid”. Resultatet blev enligt Illman att Hanukka fick ett nationalistiskt innehåll med lån från julen (!).

8.2. Hanukka-firandet idag (sid 165–170)
Illmans leder nu läsaren igenom det moderna Hanukka-firandet, där ”ett centralt element är tändandet av Hanukka-ljusen... [som] sker vid solnedgången...” Den första kvällen sätts ett ljus längst till höger och shammas (den nionde armen) tänds, varefter tre beneditioner läses innan det första hanukkaljuset tänds. Därefter tänds det första ljuset följt av sånger. De följande kvällarna tänds från höger ett nytt ljus till för varje kväll, ackompanjerat av benediktioner.

Festen har en speciell ”hänsyftning” till kvinnorna. Anledningen till denna extra motivation är att kvinnorna under förföljelserna på Antiokos’ tid blev ursatta för sexuellt övergrepp. Illman nämner också en annan tradition om ”Judits framgångsrika inskridande mot Holofernes”, som skedde just under Hanukka.

Under tiden ljusen brinner utförs inget arbete, och bland annat Hallel-psalmerna 113–118 reciterars varje morgon. Toran läser man ur under alla åtta dagarna i analogi med invigningen av tabernaklet och återinvigningen av det skändade templet år 164. Texten är 4 Mos 7–8. Traditioner som exempelvis små pengagåvor till barnen för att uppmuntra i studier, ostätandet i åminnelse av Judit och stekning av läckerheter ihågkommelse av den mirakulösa tempeloljan är karaktäristiska för Hanukka.

8.3. Purimfestens ursprung (sid 170–173)
Purimfesten baserar sig på Esters bok*3*, men Illman förklarar att man vet inte säkert om Ester har gett upphov till Purim eller Purim till Ester. Illmans säger ändå att ”Den traditionella uppfattningen är dock att Esters bok berättar om en historisk tilldragelse i Persien på 500-talet f.v.t. då judarna hotades av utrotning. Illman menar nog att även om Esters bok är en befrielselegend (vars historicitet inte kan bevisas, en dold efterlikning av Exodus-berättelsen) är den inte heller ”en fri fantasi.” Illman fortsätter att diskuterar innehåller i Esters bok, där han lyfter fram roande, ironiserande, erotiska och blodiga motiv. Han reflekterar också över att Guds namn aldrig nämns i Esters bok och att judarna inte ber till Gud. Purim är för övrigt en glad högtid med en hel del drickande.

8.4. Purimfesten i vår tid (sid 173–176)
Illman förklarar: ”Esterboken nämner att man skall hjälpa de fattiga under Purim, varför man gjort förberedelsetiden för festen till en välgörenhetsperiod som börjar redan under sabbaten före månaden ’Adar.”

I synagogorna finns vanligtvis en skriftrulle med Esters bok (Megilla), som läses efter solnedgången den 14 ’Adar. När judarna kommer till synagogan är barnen ofta klädda i maskeradkläder och har ”instrument” med sig att föra oväsen med. Skämt och upptåg av olika slag förekommer, men även allvarliga inslag som i läsandet av ’Amida. Följande morgongudstjänst är mer uppsluppen än vanligt: Toraläsning (2 Mos 17:8–16), Megilla under mindre oväsen än förgående kvällsgudstjänst. Vid rabbinskolorna förekommer en skämtpredikan.

8.5. Purims innebörd (sid 177–178)
Illmans förklarar: ”Festen är oberoende av historiciteten en påminnelse om vad som många gånger senare har hänt judarna, vare sig de har varit assimilerade eller inte. Antisemitismen har i själva verket litet att göra med hur judarna själva har betett sig och mera med situationen i de samhällen där de har bott.” Vad är då budskapet?: ”Att judarna endast kan förlita sig på sig själva? Knappast. Man firar det faktum att man har undkommit en fara, men man får inga garantier för att man härefter skall bli lämnad i fred. Man är sårbar, men man har en chans att klara sig. Man sluter sig samman och kämpar – utan att hänge sig åt några illusioner.”

Det finns också ett buskap i likheten mellan erfarenheten i Egypten och i Persien: ”I båda fallen är svaret att det behövs mänskligt ingripande, ett eller flera mänskliga instrument för befrielsen. ... Budskapet är att människor måste ta ansvaret för sitt öde. Och just i det här fallet var det en individuell insats som räddade hela folket.” Skillnaden mellan de två händelserna är avsaknad av mirakel i Esters bok – Gud anropas inte om hjälp: ”Därför är Purim kanske en fest speciellt lämplig för judarna efter holocaust.” Om något visar Esters bok att humorn ”har sin plats i äkta tro.”

*1*Illman, 1994, 159.
*2*Vidare säger Illman: ”En enda flaska olja symboliserar enligt en senare kommentator det minimum av andligt ljus och tro som behövdes för att judendomen skulle överleva under hedniskt förtryck. Med Guds hjälp kunde detta minimum sedan bli ett outsinligt förråd. Eftersom hela universum skapades på sju dagar betecknar den åttoende dagen evigheten. Ljuset kom därefter att symboliseras av den åttaarmade hanukkaljusstaken, som blev en viktig judisk symbol. Den har som föregångare den sjuarmade ljusstaken (menora) som fanns i uppenbarelsetältet i öknen och senare i templet och som brann hela natten.” (Illman, 1994, 163-164)
*3*Illmans har här en intressant not (89, sid 170) där Esters bok beskrivs som en ”novellisering” av Exodus-berättelsen.

torsdag, maj 28, 2009

Hela hebreiska alfabetet i en vers!

Det finns en vers i Gamla testamentet som innehåller hebreiska alfabetets alla 22 bokstäver (konsonanter), om vi räknar ihop Sin och Shin. Bibelstället är Sefanja 3:8.

Några känner antagligen till att det i Gamla testamentet finns texter som har en alfabetisk struktur (acrostic psalms), exempelvis Ps 145, Ps 119 och Ordspr 31:10-31. Även Klagovisorna 1-4 struktur präglas av det hebreiska alfabetet.

Men det finns alltså en enda vers som innehåller hela hebreiska alfabetet, och inte nog med det... . När jag räknade bokstäver upptäckte jag att versen också innehåller de fem hebreiska slutbokstäverna. Själv upplever jag detta som högst märkligt.

Här har ni möjlighet att räkna själva:


‏לכן חכו־לי נאם־יהוה ליום קומי לעד כי משׁפטי לאסף גוים לקבצי ממלכות לשׁפך עליהם זעמי כל חרון אפי כי באשׁ קנאתי תאכל כל־הארץ׃

(Zephaniah 3:8 BHS-W4)‎

måndag, maj 18, 2009

Judendomen i ljuset av dess högtider (7)

7. Lövhyddehögtiden, Shemini ‘Atsæræt och Simchat Tora

Fyra dagar efter Försoningsdagen (15 [och 16] Tishri) firas Lövhyddehögtiden (Sukkot=lövhyddor) under sju dagar. Denna högtid är den tredje vallfartshögtiden som firas vid templet i Jerusalem. Den betecknar sommarhalvårets och växtperiodens slut, men påminner också om israeliternas ökenvandring. I anslutning till Sukkot firas också högtiderna Shemini ‘Atsæræt och Simchat Tora.*1*

7.1. Lövhyddehögtidens ursprung (sid 139–143)
Det anmärknings­värda är att i 2 Mos 23:16 och 34:22 benämns och beskrivs högtiden enbart med sitt ”naturnamn”, bärgningshögtiden (chag ha-’asif). Illman tror att detta är ”den ursprungliga formen för festen... Denna agrara karaktär hade festen sannolikt när israeliterna lärde känna den i sin kananaeiska omgivning” (jfr Dom 9:27; 21:19). En exakt tidpunkt för festen var inte fixerad före 3 Mos 23:34 (jfr 4 Mos 29:12; Hes 45:25) och den behöll sin agrara karaktär även efter att högtiden knöts till Israels fräls­ningshistoria [Kraus 79-80, de Vaux 495-501].

Först i vad Illman beskriver som ”de senare festkalendrarna” (5 Mos 16; 3 Mos 23) kallas festen för lövhyddehögtiden. I 3 Mos 23:41 och 4 Mos 29:12 (jfr Hos 9:5; Dom 21:19) kallas den för ”en Herrens fest”, och i Hes 45:24 för ”festen” par excellence! ”Lövhyddor” måste dock enligt Illman vara en slags anakronism, då hyddor tillhör ”det bofasta livet i kulturlandet” och kan härledas till den ursprungliga natursidan av festen.*2*

Illman spårar den historiska utvecklingen av högtiden, och konstaterar att ”Vi vet inte om Lövhyddehögtiden regelbundet firades under det första templets tid, och i och med andra templets fall förändrades firandet starkt. Processionen med lulav och ’ætrog flyttades då in i synagogan, en ritual i åminnelse av templet men som även understrycker natursidan av högtiden.

7.2. Lövhyddehögtiden i vår tid (sid 143–150)
Den viktigaste riten under denna högtid är att man skall bo i lövhyddor (3 Mos 23:42-43). Illman förklarar att i vår tid brukar judarna ”inskränka vistelsen i hyddan till måltiderna. Regnar det är det ok att flytta inomhus.” Idén är att man skall glädja sig i hyddan, att ha trevligt och inte lida i den!

Aktiviteterna under firandet: tända ljus, böner, gudstjänster (vilket inkl den ceremoniella användningen av ”de fyra arterna*3*”), bibelläsning och måltider i Sukka.

7.3. Lövhyddehögtidens innebörd (sid 150–152)
Illman säger att enligt Irving Greenberg (96) ”kan man kalla påsken den händelse genom vilken israeliterna befriades, medan lövhyddehögtiden handlar om befrielsens väg. Den verkliga befrielsen kommer inte på en enda dag – det finns ingen snabbkur mot slaveri. Det är i det vardagliga knegandet som friheten förverkligas.”

Innebörderna i de centrala symbolerna:
1. Genom att under en hel veckas tid äta, studera, sova i lövhyddan, återupprepar juden förfädernas tillförsikt.
2. Det historiska motivet får inta huvudrollen, men utan att natursidan förnekas.
3. Genom Sukkots starka naturförankring utgjorde den en förbindelselänk för judarna till landet Israel. Men Sukkot som symbol för frihet är inte en garanti för frihet.
4. Sukkot påminner om att asketism (Jom Kippur – med sin dödssymbolik) inte är bättre eller heligare än njutning (Sukkot – med sin livsglädje). Se Pred 3:4, men det finns regler även under Sukkot (5 Mos 16:11).
5. Lövhyddehögtiden har en universalistisk inriktning däri att den ser fram emot den messianska tiden då jordens alla folk skall fira Sukkot i Jerusalem (Sak 14:16-17).

7.4. Shemini ‘Atsæræt (sid 152–154)
I 3 Mos 23:36 och 4 Mos 29:35-38 stadgas en åttonde dag, förutom de sju dagarna som Lövhyddehögtiden består av.

Illman förklarar att ”Ordet ‘atsæræt kommer från verbet ‘atsar som betyder ”hålla tillbaka,” ”hämma”, och kan syfta på arbetsnedläggelse för att man skall kunna hålla festförsamling. Under andra templets tid förlade man till denna dag bönerna om regn under det kommande året. Den inleder vinterhalvåret, medan Lövhyddehögtiden är avslutningen av den föregående skörden, dvs sommarhalvåret. Samtidigt har den liksom Hosha‘na Rabba ett eko av Försoningsdagen.”

Hopp om vatten/dagg och de dödas uppståndelse uttrycks i bönerna (se Jes 26:1, jfr Hos 14:6).

7.5. Simchat Tora – toraglädjens fest (sid 155–158)
Shemini ‘Atsæræt (den 23 Tishri) hade ursprungligen en andra dag som lösgjordes till en egen festdag. Det skedde i talmudisk tid då judarna övergick till en ettårscykel för läsningen av Moseböckerna. Illman förklarar att när man den dagen läste ut 5 Mos (och fortsatte direkt med 1 Mos 1), ”markerades det på särskilt sätt för att uttrycka glädje och tacksamhet över toran.” I Israel iakttar man inte en andra festdag, utan firar istället toraglädje under Shemini ‘Atsæræt. Men Illman menar att det finns en djupare symbolik i Simchat Tora: ”man avslutar och börjar pånytt. Efter Mose död (5 Mos 34) följer världens skapelse (1 Mos 1) [Waskow 77].”

Illman redogör för festens kvälls- och morgongudstjänst. I modern tid har nya sätt att fira Simchat Tora uppkommit, vilket bl a har gjort hakkafot (tågar med torarullarna) till en demonstration av judiskhet genom att vandra ut ur synagogan. Även judisk dans har knutits till festen och utvecklat nya former.

Illman avslutar denna del och kapitel genom att förklara: ”Simchat Tora demonstrerar tydligare än någon annan högtid att toran enligt judarna själva är framför allt någonting man är glad över. Om den är en ’börda’ eller om den har förorsakat att judarna blivit förföljda, så är det något man helt glömmer på Simchat Tora.”

*1*Illman, 1994, 139.
*2*Illman menar att ”Sannolikt har lövhyddan sitt ursprung från vingårdarna, där man arbetade under vinskörden.” (Illman, 1994, 141)
*3*De fyra olika arterna eller slagen tolkas på olika sätt: fyra olika typer av judar, gudsnamnets fyra bokstäver, etc. När det är tid för festdagsbönen, kan skakandet ”av de fyra arterna” ske hemma i hyddan eller i synagogan strax före Hallel. (Illman, 1994, 146)

torsdag, maj 14, 2009

Moshe Weinfeld (1925-2009)



Moshe Weinfeld gick bort den 29 april 2009. Han var professor emeritus i Bibelvetenskap vid Mandel Institute of Jewish Studies, Hebrew University of Jerusalem.

Weinfelds alla publikationer är listade här (tack till Charles Halton för den länken). Weinfelds bidrag inom bibelforskningen är svår att övervärdera. Han var speciellt känd för sina kunskaper och insikter i antika mellanösterns texter, som ger oss värdefull bakgrund till Bibelns värld i Gamla testamentet.

I en av mina doktorandkurser vid Åbo Akademi läste och recenserade jag Weinfelds bok Deuteronomy and the Deuteronomic School. Hans tes att det var en grupp skriftlärda, aktiva under Hiskia-Josia perioden, som låg bakom Deuteronomium (5 Mos) och Josua-2 Kung, övertygade mig inte helt då jag upplever dessa texter, tillhörande den deuteronomistiska traditionen, som alltför mångfacetterad för att komma från en enda grupp.

Visserligen finns det goda skäl att betrakta 5 Mos-2 Kung som ett redigerat verk innehållande en kontinuerlig berättelse om Israels vandring med Gud, från Moabs slätt till babyloniska exilen. Bibelteologiskt är det framför allt förbundsteologin (med teman som nåd, lag, dom, historia, polyteism, monoteism, landet, tillbedjan, utväljandet) som binder samman dessa böcker. Sedan finns det också större litterära särdrag, fraser och uttryck som är typiska just för 5 Mos-2 Kung. Av profeterna är det Jeremia som är mest präglad av den deuteronomistiska teologin och sättet att skriva.

Men denna berättelse från 5 Mos-2 Kung, och Jeremia, är också individuella böcker med ursprungliga författare som var och en har satt sin personliga prägel på texterna. Mångfalden tyder alltså på flera författare, men enheten på ett gemensamt teologiskt perspektiv som härstammar från Mose ord på Moabs slätt när han talade till den generation av israeliter som skulle inta löfteslandet.

Det stora värdet med Weinfelds bok, som jag helt kort recenserar här i minne av hans bortgång, är vad han beskriver som typiskt för den deuteronomistiska skolan. Man behöver inte hålla med om alla hans slutsatser hur 5 Mos-2 Kung och Jeremia har kommit till, för att uppskatta de insikter som ryms inom bokens pärmar.

För en mer ingående beskrivning av Moshe Weinfelds liv, se Jim West minnesruna här.

onsdag, maj 13, 2009

Den nedre porten – en upptäckt à la Indiana Jones

Sommaren 1987 åkte jag till Israel för första gången. Jag har i tidigare blogginlägg berättat lite om den resan. Reseprogrammet var arrangerat av Biblical Archaeology Society och syftet var att studera arkeologi och geografi. Kursen var 6 veckor lång men jag stannade ett par veckor till i landet innan jag åkte hem, bland annat efter en tur ner på Sinai halvön.

Jag har många fantastiska minne från dessa 8 veckor, inte minst från vår kursledare Dr Jim Flemings föreläsningar, oftast lokalt på de platser som undervisningen handlade om. När vi en av dagarna hade vandrat upp på Oljeberget öster om Jerusalem, utforskat området och sedan följt vägen ner mot Gyllene porten, berättade Jim bland annat om en händelse han var med om som forskarstudent i Jerusalem 1969 – hans dramatiska upptäckt av en port under nuvarande Gyllene porten!

Det Jim fick vara med om skulle kunna platsa i en Indiana Jones film. Om du är intresserad eller nyfiken på vad som hände, har jag lagt ut en artikel på Teologiskt Forum, som jag ursprungligen skrev 1991. Den återberättar Jims berättelse och de arkeologiska slutsatser vi kan dra av upptäckten.

Filmens Indiana Jones är en äventyrare och skattjägare, snarare än en arkeolog. Men det fanns verkliga förebilder till filmhjälten – framför allt Austen Henry Layard. Assyriologen Mogens Trolle Larsen har författat ett fascinerande porträtt av denne brittiske äventyraren i sin bok Sjunkna palats: Historien om upptäckten av Orienten (Symposion, 1996). Austen Henry Layard är orsaken till stora delar av Brittish Museums assyriska samlingar.

Tiden när arkeologi handlade om skattjakt är i stort sätt förbi, men ändå kan dramatiken infinna sig när nya upptäckte görs, i Jim Flemings fall helt oförväntat… .

tisdag, maj 12, 2009

Harrison Ford och arkeologi

Harrison Ford har för sin filmroll som äventyraren och arkeologen Indiana Jones tagit emot en utmärkelse från Archaeological Institute of America.


Aren Maeir på sin sin intressanta blogg The Tell es-Safi/Gath Excavations Official (and Unofficial) weblog, har lagt ut ett videoklipp som motiverar utmärkelsen och ett annat där Harrison Ford framför sitt tack. Tydligen har många som sett Indiana Jones blivit intresserad av arkeologi och därför valt det som yrkesbana. Nu bedrivs ju naturligtvis inte modern seriös arkeologi som det framställs i dessa filmer, men verkligen roligt att de har skapat intresse för ett viktigt forskningsområde.

Harrison Ford är lite av min favoritskådis, ända sedan jag såg StarWars filmerna, och första Indiana Jones filmen början på 80-talet. Idag tycker jag att StarWars filmerna är ganska nördiga, men Indiana Jones filmerna håller fortfarande. Sedan har Ford gjort andra filmroller som jag också gillar och finner spännande.

Kanske det var Indiana Jones som också fick mig ursprungligen intresserad av biblisk arkeologi.

lördag, maj 09, 2009

Judendomen i ljuset av dess högtider (6)

6. Nyårsdagen och försoningsdagen

6.1. ”High Holy Days” (sid 114–115)
Illman inleder detta kapitel med att diskutera olika beteckningar. Judarna brukar kalla Rosh Ha-Shana (Nyårsdagen) och Jom Kippur (försoningsdagen) för ”High Holy Days”, och de infaller den 1-2 resp. 10 Tishri. På hebreiska kallas de jamim nora‘im (”fruktade” eller ”fruktansvärda dagar”, på engelska ”Days of Awe”). Orsaken till dessa beteckningar att denna period är botgörningstid för en traditionell jude. Hela perioden kallas också för ‘Asœrœt jeme teshuva, ”de tio botdagarna”. Illman påpekar att ”till skillnad från alla andra högtiderna är dessa båda inte knutna till nationell befrielse eller högkomst av katastrof. De är knutna till individens liv och död, hans eller hennes moral och livsmening,” trots närvaron av en slags universalism där Gud som domare och skapare betonas, ”man ber om att hela världen skall lära känna Gud.”

Dagarna syftar till att ta bort synden och förnya livet (5 Mos 30:6), något som enbart kan ske i konfrontationen med sin egen skuld och misslyckanden i relationerna till människor och Gud. Illman betonar dock att det inte är det ”allvarstyngda och sorgliga” som ensamt kommer fram under dessa dagar – ”de har sin plats i hela den judiska känsloskalan lika väl som i kalendern och efter dem följer den glädjefyllda lövhyddehögtiden [I. Greenberg 186-187].

6.2. Nyårsdagens ursprung (sid 115–120)
Illman fördjupar sig nu i nyårsfestens olika beteckningar, som först i Hes 40:1 kallas för Rosh Ha-Shana (årets ”topp”, ”huvud”, dvs dess begynnelse). Utifrån de olika beteckningarna spårar Illman ursprunget, som bland annat innehåller ett sabbatsmotiv.*1* En koppling till höstfesten, en tacksägelsedag till skörden, görs också (se Basunblåsningens dag, 3 Mos 23:24; 2 Mos 23:16; 34:22), och att Nyårsdagen fick sin karaktär kanske i samband med erfarenheterna under exilen (se Neh 8:1-2, 9-12). Efter andra templets förstörelse omorganiserades emellertid den judiska kulten och Nyårsdagens motiv blev enligt Illman ”att Herren pånytt kröns som konung och som följd därav även utfärdar dom över människorna.”*2*

6.3 Nyårsfestens gudstjänster (sid 120–125)
Liksom i de tidigare kapitlen, rekonstruerar Illman för läsaren gudstjänsterna och olika seder i anslutning till högtiden. Till synagogan går judarna ofta i särskilt fina kläder, endel i sin vita mantel (kittel) som de bär fram till Jom Kippur. Illman tror att det är kanske motiverat av Jes 1:18. Högtiden varar i två dagar även i Israel, vilket har praktiska skäl... ”Men”, säger Illman, ”man brukar säga att nyårsfestens båda dagar är ’en lång dag’, för att innehållet skulle få extra tyngd [Strassfeld 102].

6.4. Tiden mellan Nyårsdag och Försoningsdag (sid 125–128)
Denna tid brukar kallas ”de tio botdagarna”, och Illman förklarar att ”Psykologiskt sker en rörelse i två riktningar [I. Greenberg 200-204]:”

  1. Känslan av dom intensifieras - ”Tiodagarsperioden brukar ofta förliknas vid en domstolsförhandling. På Nyårsdagen öppnas förhandlingarna, ... men utslaget faller först på Jom Kippur.”
  2. En katharsis (en rening) inträffar samtidigt - ”...allt eftersom erfarenheten av Guds förlåtelse blir mer och mer verklig för människan.”
Illman förklarar: Dessa två rörelser mot dom och förlåtelse kan sägas hållas ”samman av människans ånger som - med Guds hjälp - leder till förnyelse av vandeln.”

”Perioden kännetecknas av tre inslag: botgöring, speciella böner och extra välgörenhetshandlingar”, vars syfte är ”att stimulera till andlig växt och bättring.” Illman fortsätter denna fascinerande inledning av 6.4 genom att förklara: ”Man kan också säga, att målet är andlig pånyttfödelse, ... .”

De tio dagarna sammanfattas med orden: ”Sök Gud när han låter sig finnas!” Under dessa dagar är det inte meningen att juden enbart skall ägna sig åt att rannsaka sig själv, ”utan också att söka kontakt med den som man felat mot.”*3*

Illman förklarar även i detta sammanhang: ”En av fördelarna med Jom Kippur är att källan till förlåtelse finns utanför människan:... (3 Mos 16:20).”

Illman avslutar 6.4 med att berätta: ”Man brukar under den här tiden anstränga sig ifråga om välgörenhet och andra goda verk. Man brukar även vara mera observant än vanligt.”

6.5. Försoningsdagens ursprung (sid 128–130)
Riterna i 3 Mos 23:26-32 med syndabocken beskriver inte ett offrande till Asasel, då den var oren när den drevs ut till demonen. Illman menar att israeliterna ”hade upptagit ett bruk som hade många paralleller till i Fämre Orienten och införlivat det med sin ritual på ett sådant sätt att det inte längre var en offerhandling i egentlig mening.” Illman menar också att 3 Mos 23:26-32 är relativt sen och riterna som nämns i texten förekommer inte i någon förexilisk text. Neh 8 nämner inte heller försoningsdagen, vilket föranleder Illman att dra slutsatsen att dagen ”ännu inte (mitten av 400-talet f.v.t.) firades [Waskow 28-29, de Vaux 508-510].”

Efter templets fall har endast två av försoningsdagens riter bestått: fastan (”späkningarna”) och bönerna (med syndabekännelse). Tashlikh-riten och kapparot-riten är ett substitut för syndabocksriten.

6.6. Försoningsdagens gudstjänster (sid 130–138)
Aktiviteterna under Försoningsdagen är koncentrerade till synagogan. Illman går igenom de olika gudstjänsterna i denna del: fem gudstjänster i stället för fyra under sabbater och helgdagar.

Sådant som kan betraktas som njutbart förbjuds. Istället skall man späka sig. Jom Kippur kallas för shabbat shabbaton, ”en fullständig sabbat” (3 Mos 23:32), ”dvs en dag med ’fullständig vila’”, förklarar Illman, ”varför förbudet att utföra arbete strängt måste iakttas.”

I sin slutkommentar refererar Illman till Neusner [1994, 56], när han säger: ”Jom Kippur är den mest personliga, den högtidligaste och mest gripande av dessa dagar... Det är en dag då allt som distraherar från det enda nödvändiga utelämnas: även ätandet och den sexuella aktiviteten upphör. Det är som om livet upphör, man koncentrerar sig på döden och kan sedan välja livet på nytt.” Hjälp kommer genom Guds löften och ritualer (reningsriterna – mikve och handtvagning, som ger rening från dödens orenhet), medel för att återinträda i livet då ondskan externaliseras.*4*

*1*”Det är frågan om förnyelse, inte om något nytt [Waskow 2].” (Illman, 1994, 116)
*2*Illman förklarar att i Mishna talas det också om domsmotivet, och i Rosh Ha-Shana 1:1-2 omnämns hela fyra olika nyår och fyra olika domar (se vidare i bRosh Ha-Shana 16a; Pesikta Rabbati 52:3 om domsmotivet i Mishna). Shofarblåsningen ingår också i domskontexten och har en lång historia och olika funktioner (se Ps 47:6; 3 Mos 23:24; 4 Mos 29:1; jfr Ps 81:4; Rosh Ha-Shana 16a). (Illman, 1994, 117-120)
*3*Illman, 1994, 126-127. ”Judisk tradition uppmanar den som blivit förorättad att förlåta och inte fortsätta att påminna sin motpart om hans synder... Man brukar också avvisa botgörelseakter i form av späkningar - genom att hela tiden tänka på sina synder drunknar man i synd.” (Illman, 1994, 127.)
*4*Illmans avslutar detta kapitel med följande reflektion: ”Endast den som har varit nära döden vet eller känner vad det innebär att välja livet. I. Greenberg för sin del säger att det inte är någon tillfällighet att den generation som upplevde holocaust, den yttersta förnedringen, också var den generation som grundade staten Israel – en manifestation av det judiska folkets förnyelse [I. Greenberg 201-202].” (Illman, 1994, 138)

söndag, april 19, 2009

Judendomen i ljuset av dess högtider (5)

5. Veckofesten

Under veckofesten (shavu‘ot) svarar Israels folk på befrielsen från Egypten (Påsken) genom att acceptera Toran. Högtiden infaller den 6 och i diasporan den 6-7 Sivan, då man firar givandet av Toran (zeman mattan tora, “tiden då toran gavs”) och instiftandet av det ömsidiga förbundet mellan Gud och Israel.

5.1 Veckofest i antiken (sid 101–105)
Illman menar att festen är “resultatet av en lång utveckling. I bibeltexterna om veckofesten*1* nämns inte Sinai-händelsen, utan kallas för “skördefesten (chag ha-katsir) och “förstlingsfrukternas dag” (jom ha-bikkurim). Illman menar att här finns ett historiskt problem: “hur kom det sig att denna skördefest överhuvudtaget kombinerades med förbundet på Sinai?”

Genom att granska de viktigaste bibelställena karaktäriserar Illman veckofesten, och menar bland annat att “Festen har sannolikt övertagits från kananéerna.” Han finner det också anmärkningsvärt att festen inte omnämns i festkalendern som finns i Hes 45:21-25. Hans förklaring: “Kanske beror det på att festen då ännu inte var historiserad, dvs. den hade endast en natursida och kunde då locka israeliterna till för dem förbjudna fruktbarhetsriterna [så Kraus 75].” Illman fortsätter att diskutera veckofestens historiska utveckling genom att referera till textsammanhang som 2 Mos 19:1; 2 Krön 15:10-14; Jub 6; Qumran och Talmud (bPes68b) som illustrerar hur skördehögtiden och förbundshögtiden kombineras till en fest.*2* Även dragkampen mellan fariséer och sadducéer visar resultatet av denna utveckling, en dragkamp som fariséerna vann.*3* I och med templets förstörelse, och efter bar Kochba-upproret kom förbundssidan av festen att få ett allt starkare framträdande, då den fortsättningsvis firades utan anknytning till landet och brukandet av jorden.

5.2-3 Veckofestens dagar (sid 106–111)
Illman fortsätter nu att gå igenom olika traditioner och hur judarna firar festens olika dagar. Han gör några intressanta observationer i samband med den presentationen. Med tanke på den historiska utvecklingen kunde man tro att veckofesten skulle behålla bara den historiska sidan (uppenbarelsen på Sinai). Men Illman förklarar att “det förekommer faktiskt seder som har bevarat något av den agrara karaktären av festen” (i form av dekoration i synagoga och hem - gröna kvistar, träd, roser, kryddor). En ovanlig text läses under festens första dag (förutom toraläsningen och Rut), Hes 1! Är det manifestationerna i Exodus som är skälet undrar Illman.*4* Illman konstaterar också att i dagens Israel har man ”återupplivat motivet förstlingsfrukterna”, speciellt i kibbutser och andra jordsbruks­kollektiv. Under festens andra dag läses också Hab 2:20-3:19, en bön med eskatologiskt innehåll.

5.4 Veckofestens innebörd (sid 111–113)
Sinaiförbundet var ett av förbunden som Gud ingick med människan i Gt. I och med Sinaiförbundet blev Israels folk en förbundspartner, men det innebar också att befrielsen från Egypten blev en ”fortskridande process” (befrielsen var inte fullständig) där Toran innehöll målen som Israel var villiga att fullgöra.*5*

Illmans funderar också kring ordningsföljden kring verben i 2 Mos 24:7, först ”göra” och sedan ”lyssna”. Här finns inget kalkylerande, folket är beredda att hålla Toran innan de har hört den!*6* Illman reflekterar sedan över att judarna inte hade någon ”möjlighet att veta vad som komma skulle” (templens förstörelse, fördrivning i exil, holocaust). Är allt det som har drabbat judarna Guds straff, frågar Illman. Men Hos 11:8 säger att Gud inte kan förskjuta Israel, men ändå ställs frågan var Gud var. Svaret finns enligt Illman i Hoseatexten (”Hos offren, inte hos bödlarna”). Även läsandet av Ruts bok inger hopp.*7*

*1*Främst 2 Mos 23:14-19; 3 Mos 23:9-22; 5 Mos 16:9-12.
*2*Illman förklarar att “Kraus anser att förnyelsen av förbundet har börjat firas i samband med veckofesten från 300- eller 200-talet f.v.t. [Kraus 77-78].” (Illman, 1994, 103)
*3*“Templets förstörelse gjorde att fariséerna och deras ståndpunkt blev bestämmande för den fortsatta utvecklingen.” (Illman, 1994, 104)
*4*“Men exoduskapitlet säger ingenting om individernas erfarenhet och för detta får Hes 1 leverera texten: Hesekiel får ensam – likaså i en mäktig teofani – ta emot uppenbarelsen. Dessutom visar Hes 3:12, som ingår i läsningen, att profeterna uthärdade dånet från Herrens uppenbarelse [Waskow 195-197]... Om man ännu betänker, att Hesekiel mottog sin vision långt borta från landet Israel, vill haftaran kanske säga att Gud är tillgänglig för Israel också långt borta från landet.” (Illman, 1994, 109)
*5*Illman beskriver exodusbefrielsen som inte fullständig utan som en fortskridande process: “Redan i biblisk tid började man ta sig an fattiga, änkor, faderlösa, främlingar, men allt slaveri avskaffades inte därigenom. Ekonomisk jämlikhet uppnåddes inte ännu, inte heller jämlikhet mellan man och kvinna. Toran innehåller målen och accepterandet av toran är ett uttryck för att att Israel är villiga att fullgöra vad den kräver. Men ideal och verklighet är alltjämt två olika saker. Förbundsfolket är på väg mot den messianska frälsningen som är målet.” (Illman, 1994, 111)
*6*Illman förklarar: “Antisemiterna har ofta hävdat att judarna är kalkylerande, men det här tycks vittna om motsatsen... Toran är inte något som man använder sig för ett annat syfte, utan den är ett sätt att helt – som hel person – vända sig till den andre. Accepterandet av toran är att gå med på ett uppdrag, vars konsekvenser man ännu inte ser. Enskilda judar har många gånger undrat om det var värt att dra på sig så mycket lidande för förbundets skull.” (Illman, 1994, 112)
*7*Illmans om Ruts bok: “Läsandet av Ruts bok aktualiserar också tanken att Gud och människan tillsammans genom sitt förbund kan skapa liv av det som enbart ser ut som död och förgängelse. Denna tanke kan vara fruktbar inte minst för förnyelser inom judendomen efter holocaust och det finns åtskilliga exempel på sådana förnyelser [I. Greenberg 86-93].” (Illman, 1994, 113)

fredag, april 17, 2009

Dagens tanke

Enligt 3 Mos 1:4 skulle israeliten enligt mosaisk lag bära fram ett brännoffer inför Herren och lägga sina händer på djurets huvud (en ung oxe eller lamm) innan det slaktades. Det var handpåläggningen som gjorde offret till ett försoningsoffer och lösen för ägarens synder. Wenham säger:

One reason for emphasizing this part of the action [handpåläggningen] is that it was at this point that the worshipper said his prayer. The laying on of hands is associated with praying in Lev. 16:21 (cf. Deut. 21:6–9) as well as in later Jewish tradition. This is an important theological principle. Sacrifice without prayer is useless. All a man's powers must be activ in divine worship, heart and mouth as well as hands and feet. Mere ceremonial or church attendance is inadequate by itself. They must be accompanied by heartfelt prayer and praise. (NICOT, The Book of Leviticus, 61–62)
I Nya testamentet läser vi i Heb 13:15–16 om det som bland annat motsvarar brännoffret i Gamla testamentet:
Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.
Brännoffret var enligt mosaiska lagen ett lösen för synd, ett offer som utfördes först i den dagliga tillbedjan av Gud. I och med Jesu Kristi perfekta och slutgiltiga försoningsoffer på Golgata har visserligen djuroffer upphört enligt den kristna trosuppfattning, men brännoffren fortsätter att påminna oss om att förlåtelse av synd är en förutsättning för sann tillbedjan av och gemenskap med Gud. Wenham säger avslutningsvis:
The pattern of OT sacrifices may thus provide a pattern of truly Christian worship. Worship should begin with confession of sins, a claiming of Christ's forgiveness, and a total rededication to God's service, before going on to praise and petition. (64)

torsdag, april 16, 2009

Judendomen i ljuset av dess högtider (4)

4. Påsken

Påsken är den viktigaste (”mest grundläggande”) av de judiska högtiderna av två skäl: 1. Den markerar Israels befrielse och tillblivelse som folk; 2. Den första i serien av vallfartsfester (2 Mos 23:14-15) i det gamla Israel.*1*

4.1. Påskens historiska bakgrund (sid 79–81)
Illman ger här en kort överblick av den historiska bakgrunden till den judiska påsken. Han konsta­terar att påsken omtalas i ett stort antal Gt texter, men väljer att inte diskutera exodus händelsens historicitet, utan hänvisar i en fotnot till T. L. Thompson. Två fester omnämns parallellt i Gt: Påsken och det Osyrade brödets högtid, som antas vara två självständiga fester. Den första en gammal nomadfest där det förstfödda bland småboskapen offrades för att säkra en riklig avkomma, den andra en ”agrar fest” där osyrat bröd av den första skörden på våren offrades. Illmans förklarar: ”I något skede har israeliterna kombinerat dessa fester till en och gett dem en gemensam historisk innebörd: de firas till minne av uttåget från Egypten.” Efter att ha beskrivit hur påsken firades under första och andra tempelperioden, redogör Illman för hur högtiden förändrades radikalt efter andra templets förstörelse. En räddningsaktion av rabbinerna räddade påskfirandet, som fortsättningsvis skedde i hemmen. Påskhaggadan utformades, som Illmans härnäst redogör för.

4.2-4. Förberedelse, sederafton och övriga påskdagar (sid 81–100)
I Illmans beskrivning av påskfirandet enligt Haggadan, blir det tydligt att påsken som högtid griper djupt in i hemmet, från förberdelsen till sista avdelningen i Påskhaggadan. Hela familjen är involverad – män, kvinnor och särskilt barnen. Sedern, dvs ”ordningen” för måltiden och den berättelse som föregår själva måltiden, finns beskrivet i varje Haggada (”berättelse”) som är ritualtexten man följer. Illman förklarar emellertid att det också finns utrymme för ”fri diskussion.” Illman går också igenom det som finns på bordet och hur måltiden förlöper enligt en bestämd ordning. Hela påsken har kallats
zeman cherutenu, ”vår frihetstid”, då inget arbete utförs under de två första och de två sista dagarna. De mellanliggande dagarna har blivit en slags ”halvhelgdagar.” Under dessa dagar sjunger man ur Hallelpsalmerna och läser ur Toran varje dag*2*, och har liksom om sabbaten musaf-delen som tillägg.

4.5. Om påskens innebörd (sid 100)
Illman förklarar att ”Allt går ut på att judar som firar påsk skall uppleva sig (=bli!) samtida med dem som tågade ut ur Egypten: de är skyldiga att betrakta sig som sådana.” Hur blir identifikationen meningsfull för judar idag. Det troliga svaret enligt Illman är ”hotet från antisemitismen, erinran om att judarna ’i varje generation’ har haft sin farao. Då blir idenfikationen meningsfull, eftersom man med Haggadan får be att Gud skall rädda på nytt [Neusner 1994, 67-69].”

I påskritualen finns också en samhörighet mellan natur (naturens uppvaknande) och historia (folkets befrielse), vilket motsvaras av kropp (njutning av god mat) och själ (njutning av diskussion och sånger om befrielsen). ”Det fysiska stärker det psykiska och tvärtom.” Illman menar att något sker på två olika plan i det judiska påskfirandet: ”dels i naturen och historien... och dels i den gudomliga sfären, där allting länkas samman till ett gemensamt mål: naturen går mot evig vår och historien mot evig frälsning.”

*1*De övriga två är Veckofesten och Lövhyddehögtiden. Alla tre är knutna till landet Israel (jordbruk) samtidigt som de firar händelser som skedde utanför landet. (Illman, 1994, 79)
*2*”Enligt en tradition skedde övergången av Sävhavet på den sjunde dagen efter uttåget. Därför intas ”sången vid havet” (2 Mos 15) i toraläsningen för den sjunde dagen i påskveckan. ... På den sabbat som inträffade under påskfesten läser man ur Höga Visan, före eller efter toraläsningen.” (Illman, 1994, 99-100)

onsdag, april 15, 2009

Dagens tanke

Om syftet med beskrivning av brännoffer i 3 Mos 1:1-9, säger Wenham bland annat:

Using a little imagination every reader of the OT soon realizes that these ancient sacrifices were very moving occasions. They make modern church services seem tame and dull by comparison. The ancient worshipper did not just listen to the minister and sing a few hymns. He was actively involved in the worship. He had to choose an umblemished animal from his own flock, bring it to the sanctuary, kill it and dismember it with his own hands, then watch it go up in smoke before his very eyes. He was convinced that something very significant was achieved through these acts and knew that his relationship with God was profoundly affected by this sacrifice. (The Book of Leviticus, NICOT, 55)
Det påminner mig om Paulus beskrivning av en gudstjänst i den tidiga kristna församlingen:

Vad innebär nu detta, bröder? Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp. (1 Kor 14:26:)

måndag, april 13, 2009

Hebreisk inskrift från 700-talet f Kr upptäckt

Photographic credit: Vladimir Naikhin, courtesy of the Israel Antiquities Authority.

En ny hebreisk inskrift har upptäckts i samband med utgrävningarna av Davids stad i Jerusalem, som dateras i nuläget till 700-talet f Kr. Inskriften har satt igång en intressant diskussion då de tre sista bokstäverna (översta inskriften på tavlan, trans qyh. Med vokaler uttalas det "kiah") i ett egennamn syns tydligt . Följande namn är bland annat föreslagna:

1. Hiskia (2 Kung 18–19)
2. Hilkia (2 Kung 18:37)
3. Amekia (?)

Eftersom enbart de tre sista bokstäverna i ett namn har bevarats, så bör man vara försiktig med spekulationer. Men eftersom stentavlan kan ha haft som syfte att högtidlighålla ett byggnadsprojekt ligger kung Hiskia nära till hands. Men som sagt, det är omöjligt att helt säkert veta tills kompletterande bevis dyker upp.

Kanske det viktigaste med fyndet är att väldigt få hebreiska inskrifter är daterade till järnåldern och det faktum att upptäckten gjordes under kontrollerade förhållande innebär att det inte kan dömas som en förfalskning.

Vill du fördjupa dig i ett möjligt sensationellt fynd, kan du läsa vidare på Higgaion eller på IAA hemsida.

måndag, april 06, 2009

Judendomen i ljuset av dess högtider (3)

3. Sabbaten

Inom Judendomen är sabbaten veckans sjunde dag. Den firas i hem och synagoga och börjar vid solens nedgång på fredagskvällen och slutar på lördagskvällen ”när man ser tre stjärnor på himlen.” I Bibeln förutsågs den av Gud vid skapelsen (1 Mos 2:2-3) och infördes för Israel när Lagen gavs på Sinai (2 Mos 20:8-11). (sid 53)

3.1. Sabbatens historiska ursprung (sid 53–56)
Illmans ställer frågan om det finns ett samband mellan den främreorientaliska fullmånedagen (Mesopotamien och Ugarit) och Bibelns sabbat. Illmans summering av bibelforskarnas försök att härleda sabbaten är att ”räknar med att den uppkommit som resultat av utvecklingen inom Israel... genom en sammanslagning av två ursprungliga självständiga dagar: sabbaten (urspr fullmånedag) och den var sjunde återkommande vilodagen.” Illman betonar dock ”Detta är fortfarande en hypotes.”

Till sabbatsbudet har fogats motiveringar: 1. Religiös motivering (2 Mos 20:11; jfr 1 Mos 2:2-3), 2. Social motivering (5 Mos 5:15).

3.2 Sabbatens förbjudna arbete(n) (sid 56–58)
Illmans betonar att om man vill förstå arbetsförbudet måste judarnas uppfattning om Gud, människan och arbetets roll beaktas. För att efterlikna Gud skall människan arbeta, och syftet regleringen på sjunde dagen var att göra sabbatsvilan möjlig (jfr Mark 2:27; bJoma 85b). Illman menar därför att sabbaten är mer än bara att låta bli att arbeta: ”På sabbaten upphör människan att kämpa för sitt uppehälle, arbeta för sin biologiska överlevnad. På sabbaten föregriper hon den messianska tiden och får vara enbart människa. Då skall hon vara fri från produktion och utökande av sin egendom och sitt kapital som annars lätt får en absolut makt över henne. I stället skall hon låta religiösa och moraliska värden sitta i högsätet. På detta sätt bryter hon den absoluta makt som arbetet och allt som följer därav hotar att få över henne [I.Greenberg 137-144]. För att nå fram till detta måste hon helt enkelt upphöra att arbeta.”

3.3. Sabbatskvällen i hem och synagoga (sid 58–66)
I denna del redogör Illman för hur judarna firar sabbatskväll, från förberedelsen i vardagarnas morgongudstjänst (se 2. Den dagliga morgonbönen) till bönerna efter måltiden. Illman berättar också att ”En traditionell ’programpunkt’ har varit att äkta makar skulle ha samlag på sabbatskvällen.” Illmans fortsätter: ”Kabbalisterna lärde nämligen, att på sabbatskvällen äger en helig förening rum mellan Shekhina, Guds närvaro, en kvinnlig aspekt av gudomen, och den manliga aspekten. Guds mänskliga avbilder på jorden skulle därför utföra motsvarande handlingar under sabbatsaftonen. Härtill kan man lägga andra omständigheter, som den stämning av avslappning och närhet som annars uppstår under sabbaten [I. Greenberg 173].”

3.4. Sabbatsmorgon i hem och synagoga (sid 66–78)
Illmans redogör i denna del för firandet av sabbatsmorgonen från morgongudstjänsten till havdala, den tredje föreskrivna sabbatsmåltiden. Beroende på om man är ortodox, reformärt eller konservativ jude, skiljer sig bönerna ibland från varandra, vilket speciellt gäller återinförandet av djuroffer.

Illmans slutreflexioner om sabbaten är intressanta: ”Sabbatens betydelse ligger kanske främst däri att den ger människan en möjlighet att en dag i veckan upphöra med sitt arbete och istället söka harmoni med sin närmaste omgivning, familj. Eftersom sabbatsfirandet är ett föregripande av den messianska tiden, uttrycker den också det som en jude sätter allra högst. Traditionellt har det varit guds­tjänsten, tora studiet och gemenskapen i hemmet som har stått i centrum. Även där formerna för sabbatsfirandet har ändrats, brukar man erkänna dessa värdens betydelse.”*1*

*1* Illman, 1994, 78.

lördag, april 04, 2009

Bart Ehrman besöker The Colbert Report 2006

Bart Ehrmans besök hos The Colbert Report är riktig rolig, men samtidigt bekymmersamt. Utmanande är kanske en bättre beskrivning. Hur trovärdiga är Jesu ord i evangelierna? … inte mycket enligt Bart. Men i Colbert Report verkar han stundtals komma av sig. Tipset på denna video kommer från John Anderson och liksom John undrar jag om inte Ehrman blir osäker under intervjun om Colbert driver med honom eller inte.

The Colbert ReportMon - Thurs 11:30pm / 10:30c
Bart Ehrman
comedycentral.com
Colbert Report Full EpisodesPolitical HumorNASA Name Contest

Om Jesu ord i evangelierna stämmer eller inte, är en fråga inom Jesusforskning. Jag hävdar att textkritiken (en förhermeneutisk metod för att etablera en grundtext att översätta från) har rett ut många av de problem som Ehrman tar upp i sin bok Misquoting Jesus. Se en tidigare diskussion om Ehrman här på min blogg.

Uppdatering 1:

Bart Ehrmans besöker Colbert Report igen med anledning av hans nya bok Jesus Interrupted. Även denna gång lyckas Colbert göra Ehrman svarslös.

The Colbert ReportMon - Thurs 11:30pm / 10:30c
Bart Ehrman
colbertnation.com
Colbert Report Full EpisodesPolitical HumorNASA Name Contest

Ben Witherington har recenserat Jesus Interrupted i två långa inlägg på sin blogg, del 1 och del 2. Bland annat säger han i inledningen av del 1 i sin recension att han är överraskad att Bart Ehrman överhuvudtaget har författat en bok som Jesus Interrupted. Läs hans skäl till varför han ifrågasätter Ehrmans kvalifikationer för en sådan uppgift. Det verkar som det kommer en del 3 av Witheringtons recension. Den ser jag framemot.

Uppdatering 2:

Ben Witheringtons har nu publicerat Del 3 och del 4 av sin kritiska recension av Bart Ehrmans bok Jesus Interrupted. Recensionen har orsakat genklang i bibliobloggvärlden.

onsdag, april 01, 2009

Biblical Studies Carnival XL

Det var ett tag sedan jag gjorde reklam för Biblical Studies Carnival. Följ länken till den senaste, den 40:e i ordningen.

Judendomen i ljuset av dess högtider (2)

2. Den dagliga morgonbönen

En tradtionell jude ber tre gånger om dagen (morgon, eftermiddag, kväll).*1* I detta kapitel går Illman igenom innehållet i morgonbönen, som finns i siddurerna (”ordningarna”) och i Judiska texter I översatt av Nils Martola. Morgonbönen inleds med en rad ”preliminära böner” (Inledande böner: JT 38-42, MS 10-15, SS 10-25*2*), som följs av två ”privata” avdelningar (Birkot ha-shachar, ”böner i gryningen”: JT 42-51, MS 16-29, SS 14-22; Pesuqe’ dezimra, ”sångavsnitt”: JT 52-70, MS 30-49, SS 26-42), innan själva morgonbönen med tre huvuddelar: Shema (JT 71-77, MS 50-59, SS 42-49), Adertonbönen (JT 78-93, MS 60-76, SS 49-54, Osten-Sacken 193-227) och toraläsningen (JT 93-110, MS 80-99, SS 66-69). De enskilda bönerna har fått sina namn efter sina hebreiska inledningsord.*3*

Under punkt 2.1 till 2.6 (sid. 26–52) diskuterar Illman vad som sker kring morgonbönen, dess symboler och ritu­aler och inte minst de specifika bönernas författarskap, tillkomst och innehåll. I Illmans beskrivning av de olika bönerna blir det tydligt att bibelciterandet har en central plats i den judiska morgonbönen. Det citeras inte bara friskt från Toran, utan också från Psaltaren och Profeterna, alltså från hela hebreiska Bibeln. Att man ser i bönerna vad juden tror på och bekänner sig till är också tyd­ligt. En annan sak som står ut i Illmans beskrivning är den positiva underton i bönerna, ex den avslutande ”De sörjandes qaddish”, som är en lovprisning utan ett enda ord av klagan eller sorg!

Illman konstaterar slutligen att ”I många mindre församlingar har morgonbönen i synagogan helt fallit bort. För att den skall vara officiell krävs en minjan, dvs minst tio män över tretton år. I annat fall kan den dock hållas privat, men då utan toraläsning och qaddish-böner”.*4*

*1* Illman förklarar att ”De tre bönetiderna svarar mot de två dagliga offren vid templet plus en aftonbön som förekommit tidigare... Alla tre bönestunderna är uppbyggda kring en central bön, den s.k. Adertonbönen” (shemonœ ‘œsre). ”Under morgon- och aftonbönen är vidare bekännelsen shema‘ jisra’el (”Hör Israel”) ett centralt inslag. I morgonbönen på måndag och torsdag förekommer dessutom läsning ur tora. Kring dessa beståndsdelar grupperar sig benediktioner och psaltarpsalmer.” (Illman, 1994, 25)
*2* Malmösidduren (Siddur Avaudas Habaure) – MS; Reformerade sidduren (Sidor S’fat Emet) – SS; Judiska texter – JT.
*3* Illman, 1994, 25-26 (-52).
*4* Illman, 1994, 52.

måndag, mars 30, 2009

Vilken är den bästa bibelkommentaren?

Regelbundet frågar studenter om jag kan rekommendera någon bibelkommentarserie. Mitt svar är att inte investera i en hel serie, då varje serie är ojämn i kvalite. De bästa bibelkommentarerna finner du i olika serie, inte i en enda serie. Här är några enkla riktlinjer för inköp av kommentarer:

1. Undersök innan du köper en kommentar. Läs recensioner och fråga någon som du vet är någorlunda insatt i utbudet.

2. Köp inte alla kommentar du vill ha på en gång. Köp istället en eller två kommentar i taget för en specifik bibelbok du studerar. Risken är att du annars fyller din hylla med tjocka volumer som du aldrig kommer runt att använda.

3. Bibelkommentarer är ofta ganska dyra volymer, vilket också är en anledning att inte rusa iväg och köpa första bästa kommentar man hittar. Välj alltså det bästa efter noggrann undersökning.

4. Tänk på att kommentarer och kommentarserier speglar olika traditioner, alltfrån konservativt till liberalteologiskt, från lutherskt/protestantiskt till katolskt/ortodoxt. Alla dessa bakgrunder fyller en funktion, men kanske inte alltid värda att lägga dyra pengar på. Det beror helt på hur djupt du vill gå och hur många olika tolkningssätt du har vill ha tillgång till.

5. Sedan måste du fundera över om det är uppbyggelsekommentarer eller kritiska kommentarer du vill ha. Skillnanden mellan uppbyggelse och kritiskt är inte hur konservativ eller liberal en kommentar är, utan mer i vilken grad en kommentar jobbar med grundspråk, alternativa tolkningsmodeller och problematiseringar.

6. När du börjar söka efter en kommentar är det bra att känna till att ingen ensam person har under ett liv hunnit läsa igenom alla kommentarer som har plublicerats. Utbudet är ofantligt. Men det finns literatur och hemsidor som vill hjälp den som söker. Här några länkar till hemsidor:

Logos product guide
BestCommentary.com
Annotated Old Testament Bibliography – 2009
New Testament Exegesis Bibliography – 2009
Review of Biblical Literature

Ni som i huvudsak är intresserade av Nya testamentet får naturligtvis inte missa The New Testament Gateway. Sedan har Tyndale House och Yale University Divinity School ett omfattande länkbibliotek för bibelstudier och forskning. För Gt forskare är denna bibliografi mycket imponerande: Old Testament Basic Bibliography.

Fler tips på hur man hittar bra bibelkommentarer är välkomna. Det är bara att lämna en kommentar så uppdaterar jag detta inlägg.

Uppdatering av boktips:

D A Carsons "New testament Commentary Survey" 6th ed
T Longman III:s "Old Testament Survey" 4th ed
LO Eriksson, "Hur hittar jag en bra bibelkommentar?", Ingång (Johannelunds teologiska skriftserie 2001:1-2)

tisdag, mars 24, 2009

Judendomen i ljuset av dess högtider (1)

Sedan våren 2008 har jag från och till läst Karl-Johan Illmans fascinerande bok Judendomen i ljuset av dess högtider. Under min läsning har jag fortlöpande summerat innehållet och inleder här en serie där varje del är ett kapitel ur boken.

En summering innebär att många detaljer försvinner, därför uppmuntrar jag ett inköp av boken om ämnet intresserar dig.

Bibliografi
Illman, Karl-Johan. Judendomen i ljuset av dess högtider. 2nd ed. Religionsvetenskapliga skrifter nr 24, Åbo, Finland: Åbo Akademi, 1994.

Presentation av författare
Karl-Johan Illman var professor i gammaltestamentlig exegetik med judaistik vid Åbo Akademi.

Presentation av boken
Karl-Johan Illmans bok Judendomen i ljuset av dess högtider inleds med ett förord, där han för­klarar: ”Denna bok baserar sig på föreläsningar som jag under en följd år hållit vid Åbo Akademi. Den är tänkt som en översiktsbok närmast för sådana som studerar judendomen inom teologi eller religionshistoria. Anledningen till att jag publicerar den är det på svenska inte tycks finnas någon motsvarande.” Förordet följs av förord till andra upplagan och innehållsförteckning. Bokens består av elva kapitel, inklusive inledning och avslutning. Bokens två sista delar är litterturlista och index.

Summering av boken
1. Inledning
1.1. Hur beskriva judendomen? (sid 7-15)
Illman svar på denna fråga är också hans ”approach” och syfte med denna bok, att beskriva judendomen: ”För att besvara den frågan måste vi söka en modell för sampelet mellan religiösa idéer och den sociala grupp som hyser dessa idéer [Neusner 1983, vii].” Vidare, enligt Neusner har vi inte att göra med ”en ’judendom’ utan med en rad olika ’judaisms’” (formativa, klassiska, reform). Dessa ”system” eller ”versioner av judendomen” kan beskrivas var för sig eller utifrån en gemensam ”fältteori”. Illman förklarar att enligt Neusner omfattar ett ”religionssystem” av: 1. En världsåskådning, 2. Ett sätt att leva, och 3. En speciell social grupp.*1* Därför säger Illman: ”Ett judiskt system, eller helt enkelt en judendom, omfattar sålunda en världsåskådning, ett sätt att leva, samt en grupp som omfattar världsåskådning och praktiserar detta sätt att leva.”

Det finns tre alternativ för att beskriva judendomen: 1. Judendomens historiska utvecklingen, 2. Systematisk beskrivning av judendomen, 3. Beskrivning av judendomens festkalender, rituella året och de centrala högtiderna (med utrymmer för förändringar under tidernas lopp). Illman presenterar dessa tre alternativ med dess fördelar och nackdelar, och väljer det tredje alternativet för sin metod att beskriva judendomens väsen. Han har två huvudskäl för detta val: 1. Den religiösa kalendern är gemensamt för judarna allt sedan biblisk tid till våra dagar. Trots vissa förändringar i de judiska riterna genom tiderna, har de stora bärande högtiderna förblivit desamma både till form och innehåll: ”...vi här har något som är gemensamt och konstitutivt för judendomen och gäller för skilda tider och platser.” 2. Det rituella handlandet är mer gripbart än t.ex läror: ”Iakttagandet av sabbaterna och högtiderna visar mera vad judarna har gjort och vad de gör än vad det tror och tänker.”*2* Men detta förbiser inte åskådningar eller läror, då ”varje fest gestaltar åtminstone en huvudtanke... Varje högtid gestaltar på något sätt en erfarenhet, som sedemera har antagit formen av en lära.”*3*

Illman menar att de flesta högtiderna har tre sidor: en natursida, en mystisk-historisk sida och en personlig innebörd för den enskilde juden (Påsken, Veckofesten, Lövhyddehögtiden). Två högtider har individuell karaktär (Nyåret, Försoningsdagen) och en högtid har allomfattande karaktär (Shemini ‘Atsœrœt). Dessa fester bör enligt Illman kompletteras med andra högtider (Hanukka, Purim, fastedagar och sabbaterna) för att bilden skall bli komplett. Således innesluter det judiska året i form av gudstjänstbruk och riter följande dimensioner: naturens kretsgång (årstiderna), den mystiska historiens faser (uttåget-förbund-ökenvandring-den messianska tiden), de viktigaste faserna i judens liv (befrielse, förpliktelse, rannsakning, dom, frikännande).

Illmans slutsats: 1. I boken talar han om judendom i betydelsen den traditionella judendomen enligt de klassiska källorna och i den liturgiska praxis med vissa variationer som den fortlever än idag; 2. Presentationen av högtiderna ger utrymme för de historiska förändringarna; 3 Det finns en skillnad mellan ideal och verklighet.

1.2. Den judiska tideräkningen (sid 15–20)
Tiden uppfattades inte på Bibelns tid som enbart lineärt, utan man tänkte sig istället ett människoliv som en följd av tider (Ps 31:16; jfr Hes 12:27 och Job 24:1). Tiderna var fyllda med ett innehåll och rytmiskt återkommande (ex. en människas åldrar, årets högtider; festtider och tider utan fest, med sina speciella innehåll, såsom sådd och skörd). Illman menar att de stora judiska högtiderna anknöt till en början till den kananeiska jordbrukskalendern. Det Israel införde var att historisera högtiderna (gav dem ett frälsningshistoriskt innehåll utöver kopplingen till årstider och jordbruk). Detta nya historiska perspektiv på Guds frälsningsgärningar ledde till ett reflekterande över livet i landet, dess tillkomsthistoria, och en framtid som inte längre var cykliskt som året, utan lineärt.*4* Men parallellt med denna tidsuppfattning fanns den upplevelsemässiga som gestaltas i liturgin.

Illman förklarar att ”Det judiska året är lunisolärt, dvs månaderna räknas i enlighet med månen och året i enlighet med solen. Den tideräkning som följs inom den judiska kalendern baserar sig på stadganden om högtiderna i Tora.” Av de två olika tideräkningar som åtminstone fanns under gammaltestamentlig tid (Egypten [solår på 365 dygn] och babyloniska) blev det babyloniska året (lunar på 12 månader och 354 dygn som började på våren med månaden nisanu) som mest påverkade den israelitiska tideräkningen (de Vaux 178-179).

Efter denna översikt av den judiska tideräkningen, fortsätter Illman att mer i detalj diskutera hur judarna räknade dygnet (från solnedgång till solnedgång, se skapelseveckan), veckan (månfaserna och sjutalets symboliska värde och sabbaten som gav veckan dess struktur), månaden (från nymånen till följande nymåne) och året (vars början och antal dygn förändrades och fixerades). En översikt av de judiska kalendern i form av en tabell summerar 1.2.

1.3 Från tempel till synagoga (sid 21-23)
Den judiska gudstjänsten hade under antiken sitt centrum i Jerusalems tempel. Stommen i tempelgudstjänsten var offren. Psalmer sjöngs morgon och kväll vid gudstjänsterna, och den fromme juden bad tre gånger om dagen. Men Illman förklarar: ”...det finns inga vittnesbörd om gudstjänster för allmänheten i templet.” Vidare säger Illman att ”Man anser att Esra och Nehemja på 400-talet införde en del av de centrala elementen i tempelgudstjänsten” (Esra 8:1; 5:13; Neh 9:3-5; 13:1).

Det är svårt att säga något om synagogans uppkomst, men antagandet är att den uppkom under den babyloniska exilen, då det inte fanns något tempel. En annan teori säger Egypten, och en tredje teori säger Palestina. Eftersom de äldsta fynden av synagogor i Israels har gjorts i Galiléen, verkade det enligt Illman att synagogan som hus uppkom utanför Israel/Palestina (Reif 71-76).

Inslag och föremål i gudstjänsten har sitt ursprung i tempelkulten: texter i den judiska böneboken, den heliga arken.

Illman avslutar sin kompakta och deltaljrika inledning med att redogöra för bokens fortsatta disposition.*5*

*1* Illman, 1994, 7.
*2* ”Man har sagt att mera än vad judarna hållit sabbaten har sabbaten ’hållit’, dvs bevarat, judarna (Achad Ha‘Am)”. (Illman, 1994, 13)
*3* Illmans referar här till Irving Greenbergs The Jewish Way: Living the Holidays (1988), men även till Strassfeld 1985 och Waskow 1982. (Illman, 1994, 13)
*4* Att Guds frälsningsgärningar blev utgångspunkten för Israels historietänkande var enligt både Martin Noth och Gerhard von Raden en uppfattning som började redan under domartiden, 1100-talet f.v.t. (von Rad 1960, 113-120). (Illman, 1994, 16)
*5* Illman, 1994, 23–24.

Exegetisk Teologi på Biblioblog Top 50

Trots löfte om regelbundet bloggande om exegetik och Bibeln har jag sedan över en månad helt kommit av mig i mina bloggambitioner. Tråkigt tycker jag och skall nu försöka ta tag i det igen.

Orsaken är det jag förklarade i ett tidigare inlägg, att jag har under en period har haft väldigt mycker undervisning på gång samtidigt. De flesta kurserna är avklarade, men nu sitter varje kväll och rättar tentor, recensioner och interpretationer.

Rätta tentor är ett av mina kvällsjobb, medan sedan mars månad jobbar jag också heltid på mina doktorand studier. Kommer att fortsätta med med t.o.m första veckan i maj.

I vilket fall upphör jag inte att förvånas över att min blogg platsar bland de 50 bästa bibliobloggarna på den internationella arenan, speciellt med tanke på att jag bloggar i huvudsak på svenska och att jag har varit väldigt inaktiv den sista tiden.

Så det är bäst att jag kommer igång igen.

tisdag, februari 03, 2009

Bibelkritik och exegetiska metoder – 1

Under 2009 räknar jag med hinna blogga om bibelkritik och exegetiska metoder, med speciellt fokus på Gamla testamentet. Orsaken till denna bloggidé är mitt avhandlingsarbete, där jag i den processen funderar mycket kring metoder och dess användningsområden.

Jag mjukstartar således här och nu denna serie.

När Bruce K. Waltke beskriver i sitt opus, An Old Testament Theology: An Exegetical, Canonical, and Thematic Approach, en kristen attityd till Bibeln, använder han sig av fem prepositioner för att skilja på olika uppfattning om hur Gud talar genom Bibeln. Han erkänner att en sådan uppställning är en förenkling och är inte tänkt att fungera som en exakt analys av olika uppfattningar.

Även om de fem prepositionerna blir en förenkling av en mycket komplex värld, är det ändå ganska fyndigt. Sedan får vi se om ni håller med. Här är i alla fall Waltkes lista på olika positionerna inom bibelkritiken:

1. Liberal theologians stand above the Bible
2. Neoorthodox theologians stand before the Bible
3. Traditionalists place traditions/confessions alongside the Bible
4. Fundamentalists stand on the Bible
5. Evangelicals stand under the Bible

Old Testament Theology, 73–77.

Själv är Waltke evangelikal reformert...

söndag, januari 18, 2009

Framöver...

Nästa vecka börjar en ganska hektisk period för min del. Redan undervisar jag två kurser på PTS (onsdagar en B-uppsatskurs och torsdagar en Fortsättningskurs i Gt) och imorgon måndag börjar jag undervisa en kurs i Danielsboken och Uppenbarelseboken på Örebro teologiska högskola (ÖTH). Tisdag åker jag till Korteboskolan och börjar undervisa en B-kurs i Gt.

Fyra kurser på gång samtidigt. Sedan har jag mitt administrativa ansvar på PTS att sköta. Ändå hoppas jag få lite tid över att blogga någorlunda regelbundet, både här och på Teologiskt Forum. Kanske är jag överoptimistisk, men jag skall försöka i alla fall.

Att undervisa är emellertid spännande, så jag klagar inte. Det erbjuder många tillfällen till samtal kring frågor som jag kanske inte själv skulle komma på att ställa. Sedan innebär nya kurser (i detta fall) ny litteratur att sätta sig in i, vilket också är en utmaning.

Men det bästa är ändå relationerna man bygger som lärare med studenterna. Gör man ett seriöst arbete, förbereder sig både andligt och intellektuellt, berikas ofta både mitt och studenternas liv.

En glädjande nyhet för min del är att jag lyckades via Åbo Akademi Forskningsinstitut få ett 5-månaders långt stipendium för heltidsstudier under 2009. Jag kommer att börjar utnyttja detta stipendium i olika omgångar från och med mars månad.

Jag tror och hoppas att 2009 skall bli ett produktivt år. Globalt sätt ser året redan dystert ut, men för min del ser jag positiva utmaningar framför mig.

onsdag, januari 14, 2009

Christ, History and Apocalyptic



Christ, History and Apocalyptic av Nathan R. Kerr (SCM/Cascade, 2008) verkar vara en mycket intressant bok, speciellt som den handlar om apokalyptik och kristen mission.

Du kan läsa mer om boken på Faith and Theology (Ben Myers har även utsett av boken till den bästa engelska teologiska boken 2008) och Inhabitation Dei (Halden har lagt ut en länk till Church and Postmodern Culture, där boken skall vridas och vändas sex veckor framåt).

Kerrs bok verkar redan vara tillfälligt slut hos leverantören enligt Adlibris, men jag hoppas snart kunna köpa in den för PTS bibliotek… så att jag själv kan läsa den :)

måndag, januari 05, 2009

Peter Williams versus Bart Ehrman

Debatten kan du lyssna på här (på "Unbelievable?").

Stort tack till Jim West för tipset, som just nu befinner sig i Cambridge, England på SOTS (The Society for Old Testament Study) årliga konferens. Via sin välkända blogg har han redan lagt ut mängder av bilder från händelsen, bland annat bilder tagna utanför Tyndale House, där David Nyström befinner sig.

David, hann du träffa Jim?

Michael Bird refererar också till debatten mellan Williams och Ehrman, och berättar om intressanta sändningar framöver via Premier Christian Radio – "unbelievable?". Du kan prenumerera på "Unbelievable?" via podcast här.

3D video om Herodes tempel i Jerusalem

Detta verkar vara ett spännande projekt: The Messiah in the Temple. När det är färdigt skall videon vara tillgänglig online, vilket ökar dess användbarhet.



En
demo är utlagd på YouTube här.

Du kan läsa mer om projektet genom att följa länken ovan som tar dig till Dr Leen Ritmeyers blog eller genom att gå till The Messiah in the Temple hemsida.