söndag, april 19, 2009

Judendomen i ljuset av dess högtider (5)

5. Veckofesten

Under veckofesten (shavu‘ot) svarar Israels folk på befrielsen från Egypten (Påsken) genom att acceptera Toran. Högtiden infaller den 6 och i diasporan den 6-7 Sivan, då man firar givandet av Toran (zeman mattan tora, “tiden då toran gavs”) och instiftandet av det ömsidiga förbundet mellan Gud och Israel.

5.1 Veckofest i antiken (sid 101–105)
Illman menar att festen är “resultatet av en lång utveckling. I bibeltexterna om veckofesten*1* nämns inte Sinai-händelsen, utan kallas för “skördefesten (chag ha-katsir) och “förstlingsfrukternas dag” (jom ha-bikkurim). Illman menar att här finns ett historiskt problem: “hur kom det sig att denna skördefest överhuvudtaget kombinerades med förbundet på Sinai?”

Genom att granska de viktigaste bibelställena karaktäriserar Illman veckofesten, och menar bland annat att “Festen har sannolikt övertagits från kananéerna.” Han finner det också anmärkningsvärt att festen inte omnämns i festkalendern som finns i Hes 45:21-25. Hans förklaring: “Kanske beror det på att festen då ännu inte var historiserad, dvs. den hade endast en natursida och kunde då locka israeliterna till för dem förbjudna fruktbarhetsriterna [så Kraus 75].” Illman fortsätter att diskutera veckofestens historiska utveckling genom att referera till textsammanhang som 2 Mos 19:1; 2 Krön 15:10-14; Jub 6; Qumran och Talmud (bPes68b) som illustrerar hur skördehögtiden och förbundshögtiden kombineras till en fest.*2* Även dragkampen mellan fariséer och sadducéer visar resultatet av denna utveckling, en dragkamp som fariséerna vann.*3* I och med templets förstörelse, och efter bar Kochba-upproret kom förbundssidan av festen att få ett allt starkare framträdande, då den fortsättningsvis firades utan anknytning till landet och brukandet av jorden.

5.2-3 Veckofestens dagar (sid 106–111)
Illman fortsätter nu att gå igenom olika traditioner och hur judarna firar festens olika dagar. Han gör några intressanta observationer i samband med den presentationen. Med tanke på den historiska utvecklingen kunde man tro att veckofesten skulle behålla bara den historiska sidan (uppenbarelsen på Sinai). Men Illman förklarar att “det förekommer faktiskt seder som har bevarat något av den agrara karaktären av festen” (i form av dekoration i synagoga och hem - gröna kvistar, träd, roser, kryddor). En ovanlig text läses under festens första dag (förutom toraläsningen och Rut), Hes 1! Är det manifestationerna i Exodus som är skälet undrar Illman.*4* Illman konstaterar också att i dagens Israel har man ”återupplivat motivet förstlingsfrukterna”, speciellt i kibbutser och andra jordsbruks­kollektiv. Under festens andra dag läses också Hab 2:20-3:19, en bön med eskatologiskt innehåll.

5.4 Veckofestens innebörd (sid 111–113)
Sinaiförbundet var ett av förbunden som Gud ingick med människan i Gt. I och med Sinaiförbundet blev Israels folk en förbundspartner, men det innebar också att befrielsen från Egypten blev en ”fortskridande process” (befrielsen var inte fullständig) där Toran innehöll målen som Israel var villiga att fullgöra.*5*

Illmans funderar också kring ordningsföljden kring verben i 2 Mos 24:7, först ”göra” och sedan ”lyssna”. Här finns inget kalkylerande, folket är beredda att hålla Toran innan de har hört den!*6* Illman reflekterar sedan över att judarna inte hade någon ”möjlighet att veta vad som komma skulle” (templens förstörelse, fördrivning i exil, holocaust). Är allt det som har drabbat judarna Guds straff, frågar Illman. Men Hos 11:8 säger att Gud inte kan förskjuta Israel, men ändå ställs frågan var Gud var. Svaret finns enligt Illman i Hoseatexten (”Hos offren, inte hos bödlarna”). Även läsandet av Ruts bok inger hopp.*7*

*1*Främst 2 Mos 23:14-19; 3 Mos 23:9-22; 5 Mos 16:9-12.
*2*Illman förklarar att “Kraus anser att förnyelsen av förbundet har börjat firas i samband med veckofesten från 300- eller 200-talet f.v.t. [Kraus 77-78].” (Illman, 1994, 103)
*3*“Templets förstörelse gjorde att fariséerna och deras ståndpunkt blev bestämmande för den fortsatta utvecklingen.” (Illman, 1994, 104)
*4*“Men exoduskapitlet säger ingenting om individernas erfarenhet och för detta får Hes 1 leverera texten: Hesekiel får ensam – likaså i en mäktig teofani – ta emot uppenbarelsen. Dessutom visar Hes 3:12, som ingår i läsningen, att profeterna uthärdade dånet från Herrens uppenbarelse [Waskow 195-197]... Om man ännu betänker, att Hesekiel mottog sin vision långt borta från landet Israel, vill haftaran kanske säga att Gud är tillgänglig för Israel också långt borta från landet.” (Illman, 1994, 109)
*5*Illman beskriver exodusbefrielsen som inte fullständig utan som en fortskridande process: “Redan i biblisk tid började man ta sig an fattiga, änkor, faderlösa, främlingar, men allt slaveri avskaffades inte därigenom. Ekonomisk jämlikhet uppnåddes inte ännu, inte heller jämlikhet mellan man och kvinna. Toran innehåller målen och accepterandet av toran är ett uttryck för att att Israel är villiga att fullgöra vad den kräver. Men ideal och verklighet är alltjämt två olika saker. Förbundsfolket är på väg mot den messianska frälsningen som är målet.” (Illman, 1994, 111)
*6*Illman förklarar: “Antisemiterna har ofta hävdat att judarna är kalkylerande, men det här tycks vittna om motsatsen... Toran är inte något som man använder sig för ett annat syfte, utan den är ett sätt att helt – som hel person – vända sig till den andre. Accepterandet av toran är att gå med på ett uppdrag, vars konsekvenser man ännu inte ser. Enskilda judar har många gånger undrat om det var värt att dra på sig så mycket lidande för förbundets skull.” (Illman, 1994, 112)
*7*Illmans om Ruts bok: “Läsandet av Ruts bok aktualiserar också tanken att Gud och människan tillsammans genom sitt förbund kan skapa liv av det som enbart ser ut som död och förgängelse. Denna tanke kan vara fruktbar inte minst för förnyelser inom judendomen efter holocaust och det finns åtskilliga exempel på sådana förnyelser [I. Greenberg 86-93].” (Illman, 1994, 113)

fredag, april 17, 2009

Dagens tanke

Enligt 3 Mos 1:4 skulle israeliten enligt mosaisk lag bära fram ett brännoffer inför Herren och lägga sina händer på djurets huvud (en ung oxe eller lamm) innan det slaktades. Det var handpåläggningen som gjorde offret till ett försoningsoffer och lösen för ägarens synder. Wenham säger:

One reason for emphasizing this part of the action [handpåläggningen] is that it was at this point that the worshipper said his prayer. The laying on of hands is associated with praying in Lev. 16:21 (cf. Deut. 21:6–9) as well as in later Jewish tradition. This is an important theological principle. Sacrifice without prayer is useless. All a man's powers must be activ in divine worship, heart and mouth as well as hands and feet. Mere ceremonial or church attendance is inadequate by itself. They must be accompanied by heartfelt prayer and praise. (NICOT, The Book of Leviticus, 61–62)
I Nya testamentet läser vi i Heb 13:15–16 om det som bland annat motsvarar brännoffret i Gamla testamentet:
Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.
Brännoffret var enligt mosaiska lagen ett lösen för synd, ett offer som utfördes först i den dagliga tillbedjan av Gud. I och med Jesu Kristi perfekta och slutgiltiga försoningsoffer på Golgata har visserligen djuroffer upphört enligt den kristna trosuppfattning, men brännoffren fortsätter att påminna oss om att förlåtelse av synd är en förutsättning för sann tillbedjan av och gemenskap med Gud. Wenham säger avslutningsvis:
The pattern of OT sacrifices may thus provide a pattern of truly Christian worship. Worship should begin with confession of sins, a claiming of Christ's forgiveness, and a total rededication to God's service, before going on to praise and petition. (64)

torsdag, april 16, 2009

Judendomen i ljuset av dess högtider (4)

4. Påsken

Påsken är den viktigaste (”mest grundläggande”) av de judiska högtiderna av två skäl: 1. Den markerar Israels befrielse och tillblivelse som folk; 2. Den första i serien av vallfartsfester (2 Mos 23:14-15) i det gamla Israel.*1*

4.1. Påskens historiska bakgrund (sid 79–81)
Illman ger här en kort överblick av den historiska bakgrunden till den judiska påsken. Han konsta­terar att påsken omtalas i ett stort antal Gt texter, men väljer att inte diskutera exodus händelsens historicitet, utan hänvisar i en fotnot till T. L. Thompson. Två fester omnämns parallellt i Gt: Påsken och det Osyrade brödets högtid, som antas vara två självständiga fester. Den första en gammal nomadfest där det förstfödda bland småboskapen offrades för att säkra en riklig avkomma, den andra en ”agrar fest” där osyrat bröd av den första skörden på våren offrades. Illmans förklarar: ”I något skede har israeliterna kombinerat dessa fester till en och gett dem en gemensam historisk innebörd: de firas till minne av uttåget från Egypten.” Efter att ha beskrivit hur påsken firades under första och andra tempelperioden, redogör Illman för hur högtiden förändrades radikalt efter andra templets förstörelse. En räddningsaktion av rabbinerna räddade påskfirandet, som fortsättningsvis skedde i hemmen. Påskhaggadan utformades, som Illmans härnäst redogör för.

4.2-4. Förberedelse, sederafton och övriga påskdagar (sid 81–100)
I Illmans beskrivning av påskfirandet enligt Haggadan, blir det tydligt att påsken som högtid griper djupt in i hemmet, från förberdelsen till sista avdelningen i Påskhaggadan. Hela familjen är involverad – män, kvinnor och särskilt barnen. Sedern, dvs ”ordningen” för måltiden och den berättelse som föregår själva måltiden, finns beskrivet i varje Haggada (”berättelse”) som är ritualtexten man följer. Illman förklarar emellertid att det också finns utrymme för ”fri diskussion.” Illman går också igenom det som finns på bordet och hur måltiden förlöper enligt en bestämd ordning. Hela påsken har kallats
zeman cherutenu, ”vår frihetstid”, då inget arbete utförs under de två första och de två sista dagarna. De mellanliggande dagarna har blivit en slags ”halvhelgdagar.” Under dessa dagar sjunger man ur Hallelpsalmerna och läser ur Toran varje dag*2*, och har liksom om sabbaten musaf-delen som tillägg.

4.5. Om påskens innebörd (sid 100)
Illman förklarar att ”Allt går ut på att judar som firar påsk skall uppleva sig (=bli!) samtida med dem som tågade ut ur Egypten: de är skyldiga att betrakta sig som sådana.” Hur blir identifikationen meningsfull för judar idag. Det troliga svaret enligt Illman är ”hotet från antisemitismen, erinran om att judarna ’i varje generation’ har haft sin farao. Då blir idenfikationen meningsfull, eftersom man med Haggadan får be att Gud skall rädda på nytt [Neusner 1994, 67-69].”

I påskritualen finns också en samhörighet mellan natur (naturens uppvaknande) och historia (folkets befrielse), vilket motsvaras av kropp (njutning av god mat) och själ (njutning av diskussion och sånger om befrielsen). ”Det fysiska stärker det psykiska och tvärtom.” Illman menar att något sker på två olika plan i det judiska påskfirandet: ”dels i naturen och historien... och dels i den gudomliga sfären, där allting länkas samman till ett gemensamt mål: naturen går mot evig vår och historien mot evig frälsning.”

*1*De övriga två är Veckofesten och Lövhyddehögtiden. Alla tre är knutna till landet Israel (jordbruk) samtidigt som de firar händelser som skedde utanför landet. (Illman, 1994, 79)
*2*”Enligt en tradition skedde övergången av Sävhavet på den sjunde dagen efter uttåget. Därför intas ”sången vid havet” (2 Mos 15) i toraläsningen för den sjunde dagen i påskveckan. ... På den sabbat som inträffade under påskfesten läser man ur Höga Visan, före eller efter toraläsningen.” (Illman, 1994, 99-100)

onsdag, april 15, 2009

Dagens tanke

Om syftet med beskrivning av brännoffer i 3 Mos 1:1-9, säger Wenham bland annat:

Using a little imagination every reader of the OT soon realizes that these ancient sacrifices were very moving occasions. They make modern church services seem tame and dull by comparison. The ancient worshipper did not just listen to the minister and sing a few hymns. He was actively involved in the worship. He had to choose an umblemished animal from his own flock, bring it to the sanctuary, kill it and dismember it with his own hands, then watch it go up in smoke before his very eyes. He was convinced that something very significant was achieved through these acts and knew that his relationship with God was profoundly affected by this sacrifice. (The Book of Leviticus, NICOT, 55)
Det påminner mig om Paulus beskrivning av en gudstjänst i den tidiga kristna församlingen:

Vad innebär nu detta, bröder? Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp. (1 Kor 14:26:)

måndag, april 13, 2009

Hebreisk inskrift från 700-talet f Kr upptäckt

Photographic credit: Vladimir Naikhin, courtesy of the Israel Antiquities Authority.

En ny hebreisk inskrift har upptäckts i samband med utgrävningarna av Davids stad i Jerusalem, som dateras i nuläget till 700-talet f Kr. Inskriften har satt igång en intressant diskussion då de tre sista bokstäverna (översta inskriften på tavlan, trans qyh. Med vokaler uttalas det "kiah") i ett egennamn syns tydligt . Följande namn är bland annat föreslagna:

1. Hiskia (2 Kung 18–19)
2. Hilkia (2 Kung 18:37)
3. Amekia (?)

Eftersom enbart de tre sista bokstäverna i ett namn har bevarats, så bör man vara försiktig med spekulationer. Men eftersom stentavlan kan ha haft som syfte att högtidlighålla ett byggnadsprojekt ligger kung Hiskia nära till hands. Men som sagt, det är omöjligt att helt säkert veta tills kompletterande bevis dyker upp.

Kanske det viktigaste med fyndet är att väldigt få hebreiska inskrifter är daterade till järnåldern och det faktum att upptäckten gjordes under kontrollerade förhållande innebär att det inte kan dömas som en förfalskning.

Vill du fördjupa dig i ett möjligt sensationellt fynd, kan du läsa vidare på Higgaion eller på IAA hemsida.

måndag, april 06, 2009

Judendomen i ljuset av dess högtider (3)

3. Sabbaten

Inom Judendomen är sabbaten veckans sjunde dag. Den firas i hem och synagoga och börjar vid solens nedgång på fredagskvällen och slutar på lördagskvällen ”när man ser tre stjärnor på himlen.” I Bibeln förutsågs den av Gud vid skapelsen (1 Mos 2:2-3) och infördes för Israel när Lagen gavs på Sinai (2 Mos 20:8-11). (sid 53)

3.1. Sabbatens historiska ursprung (sid 53–56)
Illmans ställer frågan om det finns ett samband mellan den främreorientaliska fullmånedagen (Mesopotamien och Ugarit) och Bibelns sabbat. Illmans summering av bibelforskarnas försök att härleda sabbaten är att ”räknar med att den uppkommit som resultat av utvecklingen inom Israel... genom en sammanslagning av två ursprungliga självständiga dagar: sabbaten (urspr fullmånedag) och den var sjunde återkommande vilodagen.” Illman betonar dock ”Detta är fortfarande en hypotes.”

Till sabbatsbudet har fogats motiveringar: 1. Religiös motivering (2 Mos 20:11; jfr 1 Mos 2:2-3), 2. Social motivering (5 Mos 5:15).

3.2 Sabbatens förbjudna arbete(n) (sid 56–58)
Illmans betonar att om man vill förstå arbetsförbudet måste judarnas uppfattning om Gud, människan och arbetets roll beaktas. För att efterlikna Gud skall människan arbeta, och syftet regleringen på sjunde dagen var att göra sabbatsvilan möjlig (jfr Mark 2:27; bJoma 85b). Illman menar därför att sabbaten är mer än bara att låta bli att arbeta: ”På sabbaten upphör människan att kämpa för sitt uppehälle, arbeta för sin biologiska överlevnad. På sabbaten föregriper hon den messianska tiden och får vara enbart människa. Då skall hon vara fri från produktion och utökande av sin egendom och sitt kapital som annars lätt får en absolut makt över henne. I stället skall hon låta religiösa och moraliska värden sitta i högsätet. På detta sätt bryter hon den absoluta makt som arbetet och allt som följer därav hotar att få över henne [I.Greenberg 137-144]. För att nå fram till detta måste hon helt enkelt upphöra att arbeta.”

3.3. Sabbatskvällen i hem och synagoga (sid 58–66)
I denna del redogör Illman för hur judarna firar sabbatskväll, från förberedelsen i vardagarnas morgongudstjänst (se 2. Den dagliga morgonbönen) till bönerna efter måltiden. Illman berättar också att ”En traditionell ’programpunkt’ har varit att äkta makar skulle ha samlag på sabbatskvällen.” Illmans fortsätter: ”Kabbalisterna lärde nämligen, att på sabbatskvällen äger en helig förening rum mellan Shekhina, Guds närvaro, en kvinnlig aspekt av gudomen, och den manliga aspekten. Guds mänskliga avbilder på jorden skulle därför utföra motsvarande handlingar under sabbatsaftonen. Härtill kan man lägga andra omständigheter, som den stämning av avslappning och närhet som annars uppstår under sabbaten [I. Greenberg 173].”

3.4. Sabbatsmorgon i hem och synagoga (sid 66–78)
Illmans redogör i denna del för firandet av sabbatsmorgonen från morgongudstjänsten till havdala, den tredje föreskrivna sabbatsmåltiden. Beroende på om man är ortodox, reformärt eller konservativ jude, skiljer sig bönerna ibland från varandra, vilket speciellt gäller återinförandet av djuroffer.

Illmans slutreflexioner om sabbaten är intressanta: ”Sabbatens betydelse ligger kanske främst däri att den ger människan en möjlighet att en dag i veckan upphöra med sitt arbete och istället söka harmoni med sin närmaste omgivning, familj. Eftersom sabbatsfirandet är ett föregripande av den messianska tiden, uttrycker den också det som en jude sätter allra högst. Traditionellt har det varit guds­tjänsten, tora studiet och gemenskapen i hemmet som har stått i centrum. Även där formerna för sabbatsfirandet har ändrats, brukar man erkänna dessa värdens betydelse.”*1*

*1* Illman, 1994, 78.

lördag, april 04, 2009

Bart Ehrman besöker The Colbert Report 2006

Bart Ehrmans besök hos The Colbert Report är riktig rolig, men samtidigt bekymmersamt. Utmanande är kanske en bättre beskrivning. Hur trovärdiga är Jesu ord i evangelierna? … inte mycket enligt Bart. Men i Colbert Report verkar han stundtals komma av sig. Tipset på denna video kommer från John Anderson och liksom John undrar jag om inte Ehrman blir osäker under intervjun om Colbert driver med honom eller inte.

The Colbert ReportMon - Thurs 11:30pm / 10:30c
Bart Ehrman
comedycentral.com
Colbert Report Full EpisodesPolitical HumorNASA Name Contest

Om Jesu ord i evangelierna stämmer eller inte, är en fråga inom Jesusforskning. Jag hävdar att textkritiken (en förhermeneutisk metod för att etablera en grundtext att översätta från) har rett ut många av de problem som Ehrman tar upp i sin bok Misquoting Jesus. Se en tidigare diskussion om Ehrman här på min blogg.

Uppdatering 1:

Bart Ehrmans besöker Colbert Report igen med anledning av hans nya bok Jesus Interrupted. Även denna gång lyckas Colbert göra Ehrman svarslös.

The Colbert ReportMon - Thurs 11:30pm / 10:30c
Bart Ehrman
colbertnation.com
Colbert Report Full EpisodesPolitical HumorNASA Name Contest

Ben Witherington har recenserat Jesus Interrupted i två långa inlägg på sin blogg, del 1 och del 2. Bland annat säger han i inledningen av del 1 i sin recension att han är överraskad att Bart Ehrman överhuvudtaget har författat en bok som Jesus Interrupted. Läs hans skäl till varför han ifrågasätter Ehrmans kvalifikationer för en sådan uppgift. Det verkar som det kommer en del 3 av Witheringtons recension. Den ser jag framemot.

Uppdatering 2:

Ben Witheringtons har nu publicerat Del 3 och del 4 av sin kritiska recension av Bart Ehrmans bok Jesus Interrupted. Recensionen har orsakat genklang i bibliobloggvärlden.

onsdag, april 01, 2009

Biblical Studies Carnival XL

Det var ett tag sedan jag gjorde reklam för Biblical Studies Carnival. Följ länken till den senaste, den 40:e i ordningen.

Judendomen i ljuset av dess högtider (2)

2. Den dagliga morgonbönen

En tradtionell jude ber tre gånger om dagen (morgon, eftermiddag, kväll).*1* I detta kapitel går Illman igenom innehållet i morgonbönen, som finns i siddurerna (”ordningarna”) och i Judiska texter I översatt av Nils Martola. Morgonbönen inleds med en rad ”preliminära böner” (Inledande böner: JT 38-42, MS 10-15, SS 10-25*2*), som följs av två ”privata” avdelningar (Birkot ha-shachar, ”böner i gryningen”: JT 42-51, MS 16-29, SS 14-22; Pesuqe’ dezimra, ”sångavsnitt”: JT 52-70, MS 30-49, SS 26-42), innan själva morgonbönen med tre huvuddelar: Shema (JT 71-77, MS 50-59, SS 42-49), Adertonbönen (JT 78-93, MS 60-76, SS 49-54, Osten-Sacken 193-227) och toraläsningen (JT 93-110, MS 80-99, SS 66-69). De enskilda bönerna har fått sina namn efter sina hebreiska inledningsord.*3*

Under punkt 2.1 till 2.6 (sid. 26–52) diskuterar Illman vad som sker kring morgonbönen, dess symboler och ritu­aler och inte minst de specifika bönernas författarskap, tillkomst och innehåll. I Illmans beskrivning av de olika bönerna blir det tydligt att bibelciterandet har en central plats i den judiska morgonbönen. Det citeras inte bara friskt från Toran, utan också från Psaltaren och Profeterna, alltså från hela hebreiska Bibeln. Att man ser i bönerna vad juden tror på och bekänner sig till är också tyd­ligt. En annan sak som står ut i Illmans beskrivning är den positiva underton i bönerna, ex den avslutande ”De sörjandes qaddish”, som är en lovprisning utan ett enda ord av klagan eller sorg!

Illman konstaterar slutligen att ”I många mindre församlingar har morgonbönen i synagogan helt fallit bort. För att den skall vara officiell krävs en minjan, dvs minst tio män över tretton år. I annat fall kan den dock hållas privat, men då utan toraläsning och qaddish-böner”.*4*

*1* Illman förklarar att ”De tre bönetiderna svarar mot de två dagliga offren vid templet plus en aftonbön som förekommit tidigare... Alla tre bönestunderna är uppbyggda kring en central bön, den s.k. Adertonbönen” (shemonœ ‘œsre). ”Under morgon- och aftonbönen är vidare bekännelsen shema‘ jisra’el (”Hör Israel”) ett centralt inslag. I morgonbönen på måndag och torsdag förekommer dessutom läsning ur tora. Kring dessa beståndsdelar grupperar sig benediktioner och psaltarpsalmer.” (Illman, 1994, 25)
*2* Malmösidduren (Siddur Avaudas Habaure) – MS; Reformerade sidduren (Sidor S’fat Emet) – SS; Judiska texter – JT.
*3* Illman, 1994, 25-26 (-52).
*4* Illman, 1994, 52.