torsdag, maj 28, 2009

Hela hebreiska alfabetet i en vers!

Det finns en vers i Gamla testamentet som innehåller hebreiska alfabetets alla 22 bokstäver (konsonanter), om vi räknar ihop Sin och Shin. Bibelstället är Sefanja 3:8.

Några känner antagligen till att det i Gamla testamentet finns texter som har en alfabetisk struktur (acrostic psalms), exempelvis Ps 145, Ps 119 och Ordspr 31:10-31. Även Klagovisorna 1-4 struktur präglas av det hebreiska alfabetet.

Men det finns alltså en enda vers som innehåller hela hebreiska alfabetet, och inte nog med det... . När jag räknade bokstäver upptäckte jag att versen också innehåller de fem hebreiska slutbokstäverna. Själv upplever jag detta som högst märkligt.

Här har ni möjlighet att räkna själva:


‏לכן חכו־לי נאם־יהוה ליום קומי לעד כי משׁפטי לאסף גוים לקבצי ממלכות לשׁפך עליהם זעמי כל חרון אפי כי באשׁ קנאתי תאכל כל־הארץ׃

(Zephaniah 3:8 BHS-W4)‎

måndag, maj 18, 2009

Judendomen i ljuset av dess högtider (7)

7. Lövhyddehögtiden, Shemini ‘Atsæræt och Simchat Tora

Fyra dagar efter Försoningsdagen (15 [och 16] Tishri) firas Lövhyddehögtiden (Sukkot=lövhyddor) under sju dagar. Denna högtid är den tredje vallfartshögtiden som firas vid templet i Jerusalem. Den betecknar sommarhalvårets och växtperiodens slut, men påminner också om israeliternas ökenvandring. I anslutning till Sukkot firas också högtiderna Shemini ‘Atsæræt och Simchat Tora.*1*

7.1. Lövhyddehögtidens ursprung (sid 139–143)
Det anmärknings­värda är att i 2 Mos 23:16 och 34:22 benämns och beskrivs högtiden enbart med sitt ”naturnamn”, bärgningshögtiden (chag ha-’asif). Illman tror att detta är ”den ursprungliga formen för festen... Denna agrara karaktär hade festen sannolikt när israeliterna lärde känna den i sin kananaeiska omgivning” (jfr Dom 9:27; 21:19). En exakt tidpunkt för festen var inte fixerad före 3 Mos 23:34 (jfr 4 Mos 29:12; Hes 45:25) och den behöll sin agrara karaktär även efter att högtiden knöts till Israels fräls­ningshistoria [Kraus 79-80, de Vaux 495-501].

Först i vad Illman beskriver som ”de senare festkalendrarna” (5 Mos 16; 3 Mos 23) kallas festen för lövhyddehögtiden. I 3 Mos 23:41 och 4 Mos 29:12 (jfr Hos 9:5; Dom 21:19) kallas den för ”en Herrens fest”, och i Hes 45:24 för ”festen” par excellence! ”Lövhyddor” måste dock enligt Illman vara en slags anakronism, då hyddor tillhör ”det bofasta livet i kulturlandet” och kan härledas till den ursprungliga natursidan av festen.*2*

Illman spårar den historiska utvecklingen av högtiden, och konstaterar att ”Vi vet inte om Lövhyddehögtiden regelbundet firades under det första templets tid, och i och med andra templets fall förändrades firandet starkt. Processionen med lulav och ’ætrog flyttades då in i synagogan, en ritual i åminnelse av templet men som även understrycker natursidan av högtiden.

7.2. Lövhyddehögtiden i vår tid (sid 143–150)
Den viktigaste riten under denna högtid är att man skall bo i lövhyddor (3 Mos 23:42-43). Illman förklarar att i vår tid brukar judarna ”inskränka vistelsen i hyddan till måltiderna. Regnar det är det ok att flytta inomhus.” Idén är att man skall glädja sig i hyddan, att ha trevligt och inte lida i den!

Aktiviteterna under firandet: tända ljus, böner, gudstjänster (vilket inkl den ceremoniella användningen av ”de fyra arterna*3*”), bibelläsning och måltider i Sukka.

7.3. Lövhyddehögtidens innebörd (sid 150–152)
Illman säger att enligt Irving Greenberg (96) ”kan man kalla påsken den händelse genom vilken israeliterna befriades, medan lövhyddehögtiden handlar om befrielsens väg. Den verkliga befrielsen kommer inte på en enda dag – det finns ingen snabbkur mot slaveri. Det är i det vardagliga knegandet som friheten förverkligas.”

Innebörderna i de centrala symbolerna:
1. Genom att under en hel veckas tid äta, studera, sova i lövhyddan, återupprepar juden förfädernas tillförsikt.
2. Det historiska motivet får inta huvudrollen, men utan att natursidan förnekas.
3. Genom Sukkots starka naturförankring utgjorde den en förbindelselänk för judarna till landet Israel. Men Sukkot som symbol för frihet är inte en garanti för frihet.
4. Sukkot påminner om att asketism (Jom Kippur – med sin dödssymbolik) inte är bättre eller heligare än njutning (Sukkot – med sin livsglädje). Se Pred 3:4, men det finns regler även under Sukkot (5 Mos 16:11).
5. Lövhyddehögtiden har en universalistisk inriktning däri att den ser fram emot den messianska tiden då jordens alla folk skall fira Sukkot i Jerusalem (Sak 14:16-17).

7.4. Shemini ‘Atsæræt (sid 152–154)
I 3 Mos 23:36 och 4 Mos 29:35-38 stadgas en åttonde dag, förutom de sju dagarna som Lövhyddehögtiden består av.

Illman förklarar att ”Ordet ‘atsæræt kommer från verbet ‘atsar som betyder ”hålla tillbaka,” ”hämma”, och kan syfta på arbetsnedläggelse för att man skall kunna hålla festförsamling. Under andra templets tid förlade man till denna dag bönerna om regn under det kommande året. Den inleder vinterhalvåret, medan Lövhyddehögtiden är avslutningen av den föregående skörden, dvs sommarhalvåret. Samtidigt har den liksom Hosha‘na Rabba ett eko av Försoningsdagen.”

Hopp om vatten/dagg och de dödas uppståndelse uttrycks i bönerna (se Jes 26:1, jfr Hos 14:6).

7.5. Simchat Tora – toraglädjens fest (sid 155–158)
Shemini ‘Atsæræt (den 23 Tishri) hade ursprungligen en andra dag som lösgjordes till en egen festdag. Det skedde i talmudisk tid då judarna övergick till en ettårscykel för läsningen av Moseböckerna. Illman förklarar att när man den dagen läste ut 5 Mos (och fortsatte direkt med 1 Mos 1), ”markerades det på särskilt sätt för att uttrycka glädje och tacksamhet över toran.” I Israel iakttar man inte en andra festdag, utan firar istället toraglädje under Shemini ‘Atsæræt. Men Illman menar att det finns en djupare symbolik i Simchat Tora: ”man avslutar och börjar pånytt. Efter Mose död (5 Mos 34) följer världens skapelse (1 Mos 1) [Waskow 77].”

Illman redogör för festens kvälls- och morgongudstjänst. I modern tid har nya sätt att fira Simchat Tora uppkommit, vilket bl a har gjort hakkafot (tågar med torarullarna) till en demonstration av judiskhet genom att vandra ut ur synagogan. Även judisk dans har knutits till festen och utvecklat nya former.

Illman avslutar denna del och kapitel genom att förklara: ”Simchat Tora demonstrerar tydligare än någon annan högtid att toran enligt judarna själva är framför allt någonting man är glad över. Om den är en ’börda’ eller om den har förorsakat att judarna blivit förföljda, så är det något man helt glömmer på Simchat Tora.”

*1*Illman, 1994, 139.
*2*Illman menar att ”Sannolikt har lövhyddan sitt ursprung från vingårdarna, där man arbetade under vinskörden.” (Illman, 1994, 141)
*3*De fyra olika arterna eller slagen tolkas på olika sätt: fyra olika typer av judar, gudsnamnets fyra bokstäver, etc. När det är tid för festdagsbönen, kan skakandet ”av de fyra arterna” ske hemma i hyddan eller i synagogan strax före Hallel. (Illman, 1994, 146)

torsdag, maj 14, 2009

Moshe Weinfeld (1925-2009)



Moshe Weinfeld gick bort den 29 april 2009. Han var professor emeritus i Bibelvetenskap vid Mandel Institute of Jewish Studies, Hebrew University of Jerusalem.

Weinfelds alla publikationer är listade här (tack till Charles Halton för den länken). Weinfelds bidrag inom bibelforskningen är svår att övervärdera. Han var speciellt känd för sina kunskaper och insikter i antika mellanösterns texter, som ger oss värdefull bakgrund till Bibelns värld i Gamla testamentet.

I en av mina doktorandkurser vid Åbo Akademi läste och recenserade jag Weinfelds bok Deuteronomy and the Deuteronomic School. Hans tes att det var en grupp skriftlärda, aktiva under Hiskia-Josia perioden, som låg bakom Deuteronomium (5 Mos) och Josua-2 Kung, övertygade mig inte helt då jag upplever dessa texter, tillhörande den deuteronomistiska traditionen, som alltför mångfacetterad för att komma från en enda grupp.

Visserligen finns det goda skäl att betrakta 5 Mos-2 Kung som ett redigerat verk innehållande en kontinuerlig berättelse om Israels vandring med Gud, från Moabs slätt till babyloniska exilen. Bibelteologiskt är det framför allt förbundsteologin (med teman som nåd, lag, dom, historia, polyteism, monoteism, landet, tillbedjan, utväljandet) som binder samman dessa böcker. Sedan finns det också större litterära särdrag, fraser och uttryck som är typiska just för 5 Mos-2 Kung. Av profeterna är det Jeremia som är mest präglad av den deuteronomistiska teologin och sättet att skriva.

Men denna berättelse från 5 Mos-2 Kung, och Jeremia, är också individuella böcker med ursprungliga författare som var och en har satt sin personliga prägel på texterna. Mångfalden tyder alltså på flera författare, men enheten på ett gemensamt teologiskt perspektiv som härstammar från Mose ord på Moabs slätt när han talade till den generation av israeliter som skulle inta löfteslandet.

Det stora värdet med Weinfelds bok, som jag helt kort recenserar här i minne av hans bortgång, är vad han beskriver som typiskt för den deuteronomistiska skolan. Man behöver inte hålla med om alla hans slutsatser hur 5 Mos-2 Kung och Jeremia har kommit till, för att uppskatta de insikter som ryms inom bokens pärmar.

För en mer ingående beskrivning av Moshe Weinfelds liv, se Jim West minnesruna här.

onsdag, maj 13, 2009

Den nedre porten – en upptäckt à la Indiana Jones

Sommaren 1987 åkte jag till Israel för första gången. Jag har i tidigare blogginlägg berättat lite om den resan. Reseprogrammet var arrangerat av Biblical Archaeology Society och syftet var att studera arkeologi och geografi. Kursen var 6 veckor lång men jag stannade ett par veckor till i landet innan jag åkte hem, bland annat efter en tur ner på Sinai halvön.

Jag har många fantastiska minne från dessa 8 veckor, inte minst från vår kursledare Dr Jim Flemings föreläsningar, oftast lokalt på de platser som undervisningen handlade om. När vi en av dagarna hade vandrat upp på Oljeberget öster om Jerusalem, utforskat området och sedan följt vägen ner mot Gyllene porten, berättade Jim bland annat om en händelse han var med om som forskarstudent i Jerusalem 1969 – hans dramatiska upptäckt av en port under nuvarande Gyllene porten!

Det Jim fick vara med om skulle kunna platsa i en Indiana Jones film. Om du är intresserad eller nyfiken på vad som hände, har jag lagt ut en artikel på Teologiskt Forum, som jag ursprungligen skrev 1991. Den återberättar Jims berättelse och de arkeologiska slutsatser vi kan dra av upptäckten.

Filmens Indiana Jones är en äventyrare och skattjägare, snarare än en arkeolog. Men det fanns verkliga förebilder till filmhjälten – framför allt Austen Henry Layard. Assyriologen Mogens Trolle Larsen har författat ett fascinerande porträtt av denne brittiske äventyraren i sin bok Sjunkna palats: Historien om upptäckten av Orienten (Symposion, 1996). Austen Henry Layard är orsaken till stora delar av Brittish Museums assyriska samlingar.

Tiden när arkeologi handlade om skattjakt är i stort sätt förbi, men ändå kan dramatiken infinna sig när nya upptäckte görs, i Jim Flemings fall helt oförväntat… .

tisdag, maj 12, 2009

Harrison Ford och arkeologi

Harrison Ford har för sin filmroll som äventyraren och arkeologen Indiana Jones tagit emot en utmärkelse från Archaeological Institute of America.


Aren Maeir på sin sin intressanta blogg The Tell es-Safi/Gath Excavations Official (and Unofficial) weblog, har lagt ut ett videoklipp som motiverar utmärkelsen och ett annat där Harrison Ford framför sitt tack. Tydligen har många som sett Indiana Jones blivit intresserad av arkeologi och därför valt det som yrkesbana. Nu bedrivs ju naturligtvis inte modern seriös arkeologi som det framställs i dessa filmer, men verkligen roligt att de har skapat intresse för ett viktigt forskningsområde.

Harrison Ford är lite av min favoritskådis, ända sedan jag såg StarWars filmerna, och första Indiana Jones filmen början på 80-talet. Idag tycker jag att StarWars filmerna är ganska nördiga, men Indiana Jones filmerna håller fortfarande. Sedan har Ford gjort andra filmroller som jag också gillar och finner spännande.

Kanske det var Indiana Jones som också fick mig ursprungligen intresserad av biblisk arkeologi.

lördag, maj 09, 2009

Judendomen i ljuset av dess högtider (6)

6. Nyårsdagen och försoningsdagen

6.1. ”High Holy Days” (sid 114–115)
Illman inleder detta kapitel med att diskutera olika beteckningar. Judarna brukar kalla Rosh Ha-Shana (Nyårsdagen) och Jom Kippur (försoningsdagen) för ”High Holy Days”, och de infaller den 1-2 resp. 10 Tishri. På hebreiska kallas de jamim nora‘im (”fruktade” eller ”fruktansvärda dagar”, på engelska ”Days of Awe”). Orsaken till dessa beteckningar att denna period är botgörningstid för en traditionell jude. Hela perioden kallas också för ‘Asœrœt jeme teshuva, ”de tio botdagarna”. Illman påpekar att ”till skillnad från alla andra högtiderna är dessa båda inte knutna till nationell befrielse eller högkomst av katastrof. De är knutna till individens liv och död, hans eller hennes moral och livsmening,” trots närvaron av en slags universalism där Gud som domare och skapare betonas, ”man ber om att hela världen skall lära känna Gud.”

Dagarna syftar till att ta bort synden och förnya livet (5 Mos 30:6), något som enbart kan ske i konfrontationen med sin egen skuld och misslyckanden i relationerna till människor och Gud. Illman betonar dock att det inte är det ”allvarstyngda och sorgliga” som ensamt kommer fram under dessa dagar – ”de har sin plats i hela den judiska känsloskalan lika väl som i kalendern och efter dem följer den glädjefyllda lövhyddehögtiden [I. Greenberg 186-187].

6.2. Nyårsdagens ursprung (sid 115–120)
Illman fördjupar sig nu i nyårsfestens olika beteckningar, som först i Hes 40:1 kallas för Rosh Ha-Shana (årets ”topp”, ”huvud”, dvs dess begynnelse). Utifrån de olika beteckningarna spårar Illman ursprunget, som bland annat innehåller ett sabbatsmotiv.*1* En koppling till höstfesten, en tacksägelsedag till skörden, görs också (se Basunblåsningens dag, 3 Mos 23:24; 2 Mos 23:16; 34:22), och att Nyårsdagen fick sin karaktär kanske i samband med erfarenheterna under exilen (se Neh 8:1-2, 9-12). Efter andra templets förstörelse omorganiserades emellertid den judiska kulten och Nyårsdagens motiv blev enligt Illman ”att Herren pånytt kröns som konung och som följd därav även utfärdar dom över människorna.”*2*

6.3 Nyårsfestens gudstjänster (sid 120–125)
Liksom i de tidigare kapitlen, rekonstruerar Illman för läsaren gudstjänsterna och olika seder i anslutning till högtiden. Till synagogan går judarna ofta i särskilt fina kläder, endel i sin vita mantel (kittel) som de bär fram till Jom Kippur. Illman tror att det är kanske motiverat av Jes 1:18. Högtiden varar i två dagar även i Israel, vilket har praktiska skäl... ”Men”, säger Illman, ”man brukar säga att nyårsfestens båda dagar är ’en lång dag’, för att innehållet skulle få extra tyngd [Strassfeld 102].

6.4. Tiden mellan Nyårsdag och Försoningsdag (sid 125–128)
Denna tid brukar kallas ”de tio botdagarna”, och Illman förklarar att ”Psykologiskt sker en rörelse i två riktningar [I. Greenberg 200-204]:”

  1. Känslan av dom intensifieras - ”Tiodagarsperioden brukar ofta förliknas vid en domstolsförhandling. På Nyårsdagen öppnas förhandlingarna, ... men utslaget faller först på Jom Kippur.”
  2. En katharsis (en rening) inträffar samtidigt - ”...allt eftersom erfarenheten av Guds förlåtelse blir mer och mer verklig för människan.”
Illman förklarar: Dessa två rörelser mot dom och förlåtelse kan sägas hållas ”samman av människans ånger som - med Guds hjälp - leder till förnyelse av vandeln.”

”Perioden kännetecknas av tre inslag: botgöring, speciella böner och extra välgörenhetshandlingar”, vars syfte är ”att stimulera till andlig växt och bättring.” Illman fortsätter denna fascinerande inledning av 6.4 genom att förklara: ”Man kan också säga, att målet är andlig pånyttfödelse, ... .”

De tio dagarna sammanfattas med orden: ”Sök Gud när han låter sig finnas!” Under dessa dagar är det inte meningen att juden enbart skall ägna sig åt att rannsaka sig själv, ”utan också att söka kontakt med den som man felat mot.”*3*

Illman förklarar även i detta sammanhang: ”En av fördelarna med Jom Kippur är att källan till förlåtelse finns utanför människan:... (3 Mos 16:20).”

Illman avslutar 6.4 med att berätta: ”Man brukar under den här tiden anstränga sig ifråga om välgörenhet och andra goda verk. Man brukar även vara mera observant än vanligt.”

6.5. Försoningsdagens ursprung (sid 128–130)
Riterna i 3 Mos 23:26-32 med syndabocken beskriver inte ett offrande till Asasel, då den var oren när den drevs ut till demonen. Illman menar att israeliterna ”hade upptagit ett bruk som hade många paralleller till i Fämre Orienten och införlivat det med sin ritual på ett sådant sätt att det inte längre var en offerhandling i egentlig mening.” Illman menar också att 3 Mos 23:26-32 är relativt sen och riterna som nämns i texten förekommer inte i någon förexilisk text. Neh 8 nämner inte heller försoningsdagen, vilket föranleder Illman att dra slutsatsen att dagen ”ännu inte (mitten av 400-talet f.v.t.) firades [Waskow 28-29, de Vaux 508-510].”

Efter templets fall har endast två av försoningsdagens riter bestått: fastan (”späkningarna”) och bönerna (med syndabekännelse). Tashlikh-riten och kapparot-riten är ett substitut för syndabocksriten.

6.6. Försoningsdagens gudstjänster (sid 130–138)
Aktiviteterna under Försoningsdagen är koncentrerade till synagogan. Illman går igenom de olika gudstjänsterna i denna del: fem gudstjänster i stället för fyra under sabbater och helgdagar.

Sådant som kan betraktas som njutbart förbjuds. Istället skall man späka sig. Jom Kippur kallas för shabbat shabbaton, ”en fullständig sabbat” (3 Mos 23:32), ”dvs en dag med ’fullständig vila’”, förklarar Illman, ”varför förbudet att utföra arbete strängt måste iakttas.”

I sin slutkommentar refererar Illman till Neusner [1994, 56], när han säger: ”Jom Kippur är den mest personliga, den högtidligaste och mest gripande av dessa dagar... Det är en dag då allt som distraherar från det enda nödvändiga utelämnas: även ätandet och den sexuella aktiviteten upphör. Det är som om livet upphör, man koncentrerar sig på döden och kan sedan välja livet på nytt.” Hjälp kommer genom Guds löften och ritualer (reningsriterna – mikve och handtvagning, som ger rening från dödens orenhet), medel för att återinträda i livet då ondskan externaliseras.*4*

*1*”Det är frågan om förnyelse, inte om något nytt [Waskow 2].” (Illman, 1994, 116)
*2*Illman förklarar att i Mishna talas det också om domsmotivet, och i Rosh Ha-Shana 1:1-2 omnämns hela fyra olika nyår och fyra olika domar (se vidare i bRosh Ha-Shana 16a; Pesikta Rabbati 52:3 om domsmotivet i Mishna). Shofarblåsningen ingår också i domskontexten och har en lång historia och olika funktioner (se Ps 47:6; 3 Mos 23:24; 4 Mos 29:1; jfr Ps 81:4; Rosh Ha-Shana 16a). (Illman, 1994, 117-120)
*3*Illman, 1994, 126-127. ”Judisk tradition uppmanar den som blivit förorättad att förlåta och inte fortsätta att påminna sin motpart om hans synder... Man brukar också avvisa botgörelseakter i form av späkningar - genom att hela tiden tänka på sina synder drunknar man i synd.” (Illman, 1994, 127.)
*4*Illmans avslutar detta kapitel med följande reflektion: ”Endast den som har varit nära döden vet eller känner vad det innebär att välja livet. I. Greenberg för sin del säger att det inte är någon tillfällighet att den generation som upplevde holocaust, den yttersta förnedringen, också var den generation som grundade staten Israel – en manifestation av det judiska folkets förnyelse [I. Greenberg 201-202].” (Illman, 1994, 138)